qvar, så länge de äro allmänt efterlängtade och kunna roa de små. Om icke de tjena till annat, så äro de ju lämpliga igenkänningstecken på dessa stackars månar som lysa med det sken de få af nådens sol. Dessutom är riddarordnarnes indragning detsamma som en indragning på civillistan, ty ordnar äro ofta så goda som mynt för dem som ha rätt att utdela dem. Och röra vid civillistan vore omenskligt i dessa bistra tider, då landets fader nödgas begära hemift at sin dotter af ett foik, som plågas af ungersnöd och ropar efter bröd. Dessa förfärliga nödrop ha också låtit höra sig på andra sidan oceanen i vår enda Koloni, och sedan dess väntar man dagligen att få höra talas om att listor för teckning till en brudgåfva blifvit öfversända till myndigheterna på S:t Barthelemy. Den förflutna veckan har i Stockholm varit synnerligen rik på stjernor och ljus. Carlsdagen var den mest lysande af veckans alla dagar. Då strålade kronorna uppe på slottet och kastade sitt sken öfver den böljande ståten i Hvita hafvet, och vidare ut genom alla fönstren i praktvåningen. Kasernerna voro illuminerade, dagen till ära, men det föreföll oss som en mörk fläck i dagens ljus, ty en sådan hyllning ser allt för mycket beställd ut för att icke erinra om ordspråket: det är icke allt guld som glimmar. Himlens stora nattlykta, den blanka månan, har varit tänd hela veckan, med undantag af ett litet mankemang natten mellan onsdagen och torsdagen, då en förmörkelse kom och skymde bort halfva lyktan mellan klockan 2 och 4 på morgonen. Men det gjorde ingenting, ty vid den tiden sofvo de flesta skridskoåkarne, som dansat quadrille på Nybroviken och Mälaren urder månskensqvällarne. När det lider till midnatt bruka lederna glesna, men klockan 10—11 är det ännu liflig rörelse på isen. Då hvimlar det som en myrstack på banotna och flammande facklor spegla sig i Neckens blanka tak. Längre ut på sjön samlar en skara hurrande pojkar alla brännbara ämnen och tända på en brasa, som de sedan yga omkring och se på afstånd ut som smådjeflarne på teatern. I Humlegården är det icke nog med månans ljus, ty der tänder hr Aspman kulörta lyktor när qvällen kommer. Der finner man ingen varning för svag is,, och inte behöfs det heller, ty banorna hvila på fast mark. Men det oaktadt äro de lika goda och jemna som en tillfrusen sjö. Hvimlet af åkande derute ser helt fantastiskt ut vid de brokiga lyktornas sken. Man kan omöjligt stanna som åskådare utan lockas attspänna stålsko å fot. Det finnes knappast ett nöje, som an jemföras med skridskoåkarens. Det är en vällust att ila fram med pilens hastighet öfver den glänsande ytan. Man sväfvar som fågeln i luften, och liksom örnen ändrar sin fart genom att lyfta ena vingen högre, vänder man sin kosa hvart man vill genom en obetydlig rörelse. För dem som mera älska kälkbacken än skridskobanan, finnes här godt tillfälle att få åka så att det hviner om öronen, och man har att välja om man vill styra med händer eller: fötter, ty kälkar flnnas af alla slag, och lyktor tändas också här, som fyrar att vägleda oss på färden. På tal om det som bär utföre taller tanken lätt på kungliga teatern. Ett år har förflutit sedan en motion vid förra riksdagen väcktes om nedsättande af teaterns anslag. Den sorgliga följden blef att 15,000 rdr togos bort från det understöd, som teatern åtnjöt, och då trodde alla menniskor att denna minnesbeta skulle visa sig verksam. Men ingen förbättring har varit synlig, ty samma styrelse sitter ännu qvar och ger örfil på örfil åt allmänna opinionen. Följden har blifvit att man nu vid riksdagen återigen bragt å bane frågan om nedsättande, ja till och med indragning af teåteranslaget. Skulle dessa motioner vinna framgång och det väl behöfliga understödet tagas från värt konstinstitut, så har man derför att tacka det trots, som vederbörande visat mot statens representanter, genom att sätta sig öfver förra riksdagens misstroendevotum mot den nuvarande styrelsen, Ryktet omförmäler att det stående teatersällskapet i Helsingfors går sin upplösning till mötes med terminens slut, ty som vanligt har nya teatern gått med förlust äfven i vinter. De ryska skådespelarne, som uppträdde på Arkadiateatern, ha sagt upp kontraktet med denna teater, och man påstår att de istället skola fortsätta sin verksamhet på den scen, som byggdes för att blifva en nationalteater. Det vore ett hårdt slag för den finska scenen, och vi hoppas ännu att dessa russifieringsplaner skola stranda mot den kärlek, som det intelligenta Finland alltid visat för sin teater, Richard. BETA ERSTA