utai dem kan vara sannt, känner man ännu icke. Säkert är dock, att han häftar för oredovisade allmänna medel, till belopp af c:a 2300 rdr, likasom han lärer varit instämd till senaste ting i Lycksele att stånda ansvar för öfverdebitering af honom tillkommande ersättningar, för hvilken förseelse han ock i fjol pliktade 100 rår. : MUSIK. Det med hvarje representation alltmera liffulla och på samma gång konstnärligt helgjutna återgifvande, som för närvarande kommer Meyerbeers äldsta storverk, Robert af Normandie, till del, bar skänkt detta effektrika toridrama ett slags föryngring och återförvärfvat det mycket af dess forna makt att locka och intresserå den musikaliska alltnänheten. De artister, som redan förr af arbetet skördat triumfer, fru Michaeli och hr Arnoldson, vinna dem nu i snarare ökadt än förminskadt mått, och de, som nu för första gången lösa för operans framgång väsentliga uppgifter, fru Jacobsson såsom Alice och hr Behrens såsom Bertram, hafva, den förra fullkomligt motsvarat det myckna, man med rätta lofvat sig af hennes uppträdande, den senare öfverträffat de icke fullt så rikhaltiga förhoppningar, man kunnat fästa vid hans debut. . Till följd såväl af karaktersteckningens klarhet och lättfattlighet, som äfven at det s: indiga återkommandet på repertoaren, har Alices roll mer än de festa blifvit traditionsvis förutbestämd, och detta till den grad att snart sagdt den minsta detalj vunnit ett visst särskildt tolkningssätt, hvarvid man blifvit van och fäst sig med ett slags tillgifvenhet. Fröken Signe Hebbe bemödade sig visserligen, med fru Dustmaun-Meyer till förebild, att göra framställningen af Alice mera trogen skaplynnet hos den tid, hon skall anses tillhöra, men detta försök, ehuru ur estetisk synpunkt fullt berättigadt, gjorde ingen synnerlig lycka, emedan man ansåg att karakterens qviuliga älskvärdhet förlorade derpå. Fru Jacobsson har insctt, att det här gällde mindre att utsöka nya drag än att ifylla redan gifna, tillfredsställande konturer, men hon har icke tagit fröken Hebbe till mönsterbild, utån hennes framställning af Alice tyckes oss snarare vara en sammangjutning at fru Stenhammars och fru Strandbergs. En viss okonstlad skalkaktighet bevisar att hon är fullt medveten derom att det är en bygdens tärna hon har att teckna, men i de momenter, som innebära pröfning eller fara, gör hon tillika all rättvisa åt karakterens stora sidor, den tro och trohet, hvari Alice eger sin moraliska likasom sin poetiska kraft. Såsem skådespelerska löser fru Jacobsson sålunda sin uppgift med myc-: ken förtjenst, och då ökad teatervana gjort henne hemmastadd med en mera omvexlande nyansering af åtbörder och mimik än hov hittills eger i sin makt, hvilket, såsom vi hoppas, skall ske utan förminvskning af den fraicheur, hvarmed hennes uppträdande nu så behagligt anslår, skall hennes dramatiska teckning af Alice helt säkert tillfredsställa äfven de strängaste fordringar. Såsom sångerska röjer fra Jacobsson här likasom iföregående uppgifter att hennes föredrag blitver alltmera iifliet och varmt ju längre roilen fortskrider. Den första arian tyckes mindre än senare momenter vara föremål för hennes beundran, kanske emedan den mindre tydligt än dessa utpreglar karakteren. Den skulle emellertid kunna göra det,l: om den sjönges företrädesvis för Robert och om dess tröstarekall mer än nu sker iakttoges. I entrån och recitativet vid åsynen af Bertram inlägger fru Jacobsson mycken dramatisk kraft, mer ännu mera sanning och natur röjer hon i tredje aktens starkt färglagda scener, hvilka också nu anslå lifligare än de på länge förmått, samt slutligen i femte aktens trio, operans glanspunkt. Ingen falsk jathos eller uppskrufning stör sångerskans tolkning vare sig af detta hänförande nummer eller af den naiva, fint utarbetade idyllen. Bertram är en afgrundsfurste af Scibes fabrik och hvartill ingen kult eller prest uttänkt motstycker. Vill man nu nödvändigt att han företrädesvis skall vara hemsk och demonisk, så är hr Behrens långtifrån rätta mannen, men ställer man hos Bertram i främl sta rummet den förtviffade och Robert lidelsefullt tillbedjande fadren; så må erkännas att den nuvarande representanten öfverträffar sig sjelf i tolkningen af dessa vilda och sorgfulla känsloutbrott, åt hvilka Meyerbeer lånat så herrliga melodier. Afven i duon Raimbaud anslår tr Behrens genom ifriga och med framgång krönta dramafiska bemödanden, och det hela röjer omisskänneligen att ett konstnärligt mål här med verkligt allvar eftersträtvas. -Den förträffliga stämman är någon gång af utmärkt effekt, stundom åter, såsom i den af afgrundskören ackompanjerade arian, alltför starkt anlitad. Hr Arnoldsons Robert och fru Michaölis Isabella hafva vi redan ofta egnat det lifliga erkännande dem tillkommer. Vi upprepa blott att deras prestationer nu förekomma 03s närmare fulländningen än någonsin i dessa roller. Operan gifves i på senare tid brukligt skick, med undantag deraf, att den skäligen matta andra akten nu genom baletten vunnit en väl behöflig prydnad. Verkliga förluster lider man derigenom att fjerde aktens mästerligt , komponerade slutkör blott delvis representeras och att munkkören i den femte är totalt utesluten. I tredje aktens tablå skördar fröken Forssberg, ackompanjerad af balettmusikens non plus uitra, med rätta publikens entusiastiska hyllning. ed Firandet af tonkonstens störste man på årsdagen af hans födelse lände såväl Kongl operan som Mindre teatern till all heder. Trollflöten gafs i ordets vackraste bemärkelse con amore och på ett i de festa hänseenden utmärkt sätt, och den skickligt arrangerade, vackra sluttablån väckte stormar af bifall: Den populära konserten extra