SKILDRINGAR UR FOLKLIFVET I SPANIEN, AF FERNAN CABALLEROS ). Öfversättning af Mathilda Langlet. Rosita, brukade Dolores säga, den kärlek som börjar illa slatar illa: din mor vill ej ha någon annan måg än en rik och förnäm herre. Skall hon aldrig få någon annan. kappa än den hon tänker låna af sin förnäme måg, så får hon minsann också frysa, skrattade Rosita. Jag tycker inte om förnäma herrar, jag. Det är inte så längesedan det kom en hel skara sådana der fina herrar hit från Cadiz. Vår fru af Regla! Så de sågo ut! Somliga hade hattar utan någon fason, med brätten stora som tak; ärmar och kläder vida som säckar hade de acdra! De sågo förskräckliga ut. En af dem bad att få blifva min vän, men jag svarade honom: gå och sätt er i en hattform först, sefior, och låt pressa er så att ni ser ut som en menniska och inte som en bönsäck! Nej, Dolores, de förnäma herrärne få hålla sig till de förnäma damerna i hat och kappa; lika barn leka bäst, kära svägerska. Dessa båda barns kärlek var i allt som en bukett af blömmor för dagen, i allt, utom i tillgifvenheten, som var ömsesidig och var stark. Båda hade känt sig dragna till hvarandra, som tvenne glada bäckar, hoppande utför en bergsluttning och i dalen flytande samman, för att sedan fortsätta sitt muntra lopp, mellan oleanderns rosor och gräsets grön) Sb A. B. t:r 1—6, 8—11, 13—15, 17—21.