STOCKHOLM den 29 Jan, — Justitieorabudsmannen mot Stockholms invånare. I sin till denna riksdag afgifoa berättelse har justitieombudsmannen, vid omförmälande af de här i staden senast timade oroligheter, fällt åtskilliga yttranden om Stockholms invänare, hvilka vi anse oss icke böra helt och hållet med tystnad förbigå. Sedan i nämnda berättelse omtalats, att antalet af de under året inkomna klagomål varit mindre än det nästföregående året, yttras, att detta förhållande säkert torde vara oväntadt för hvar och en, som i tidningarne läst de der framställda upprörande skildringarne af rättskränkninger, som skulle i ordvingens namn blifvit af den tillkallade vagoomaktan begångna mot fredliga och oskyliga medborgare på aftnarne de sista dagarne i November nästförflutna år, hvarom dock blott två klagomål blifvit hos justitieombudsmannen anmälda, af hvilka det ena varit alldeles obefogadt och det andra föranledt infordrande af förklaring från befälet öfver den vid tillfället tjenstgörande vapenmakt. färefter tillägges följande: Vore tidringarnes berättelser sannfärdiga, så bevisar uteblifvandet af klagomål, åsyftande upprättelse för lidet våld och oförrätt samt våldsverkarnes bestraffning, att de sålunda förnärmade hafva en föga liflig rättskänsla och medborgareanda; ty den lefvande rättskänslan ej blott gifver utan fordrar äfven rätt och en god medborgare tvekar ej att offra tid och möda för att uppehålla lagens helgd och till välförtjent straff befordra lagens öfverträdare, sjelf för rättsinnad att åtHR med den lumpna upprättelse för samhällslugnets och rättstillständets kränkning, som vinnes genom dessa domslut utan ransakning, som flinkt afkunnas i allmänna tidningarne eller man och man emellan och obesväradt sakfälla de ohörda anklagade till straff, hvilka sällan stanna vid mindre än förlust af heder och ära. Det förekommer oss emellertid, som skulle klagomålens uteblifvande kunna förklaras genem några andra omständigheter än bristande rättskänsla och medborgareanda hos Stockholms befolkning. Såsom i embetsberättelsen äfven anmärkes, är det blott på laga skäl och bevis, som domaremakten utdelar upprättelse och straff, men nu är det ganska lätt förklarligt, att den, som en Novembernatt blir öfverfallen af en ridande trupp, under det hvar och en flyr för att rädda sitt lif, icke så lätt kan uppgifva två vittnen, hvilka åsett det hugg, han fått, eller igenkänna den gardist, som utdelat hugget. Det skall till och med vara en lyckträff, om vid ett sådant tillfälle laga bevisning kan åstadkommas. Man gör då klokast i att icke anföra klagomål: Vidare förefinnas några för Stockholm egendomliga förhållanden, hvilka vållat, att nästan inga andra än advokater och personer af lägre samhällsställning vilja uppträda inför domstol, om ej af yttersta nödtvång. Det har nemligen bland de äldre domarne i Stockholms rådhusrätt länge varit en vana att bemöta rättsökande mindre höfligt. Härtill kommer, att denna rätts sessionsrum och förmak äro alltför små, och den olägenhet, som deraf måste uppstå, ökas derigenom, att alla parter och vittnen kallas till samma timme, så att den, som i den trängsel, hvilken häraf blifver en följd, måstevänta flera timmar, kan skatta sig lycklig, om han ej ådrager sig ett illamående i de qvafva och förpestade kyffen, der rättvisan i hufvudstaden skipas.1) En följd deraf, att domstolarnes förhandlingar icke kunsa följas med offentlig uppmärksamhet, är äfven, att förtroendet till rättvisan af de domslut, som fällas, icke är så stort, som önskligt vore. Af alla dessa skäl låter det förklara sig, att en verklig obenägenhet att uppträda inför domstol förefinnes hos den bättre delen af Stockholms befolkning, och om de klagomål, om hvilka här är fråga, icke kommit att handläggas inför rådhusrätten, kan genom den nämnda obenägenhetea i förening med de öfriga ofvan nämnda omständigheterna snarare än genom bristande rättkänsla hos befolkningen klagomålens uteblifvande förklaras. Härförutan synes ossjustitieombudsmannens sätt att behandla denna sak icke egnad att uppmuntra klagomål af förnärmade personer. Den ene af de klagande, handlanden Giltzau, hade anmält, att då han, en af de ifrågavarande nätterna, gått öfver Gustaf Adolfs torg, hade han vid hörnet af Arsenalsgatan -varseblifvit en riddande trupp, kommande trån nämada gata. Gältzau hade då, för att undvika truppen, vändt om och fått trottoiren längs: (sustaf Adolfs torg. ruppen hade emellertid just ridit åt det hållet, och vid en af ingångarne till operahuset hade Gältzau fått ett hugg i hufvadet af en bland gardisterna. Hr Giltzau har uppgifvit åtminstone ett vittne derpå, att så tillgått. Denna angifvelse blef af justietieombudsmannen öfverlemnad till sekundchefen för lifgardet till häst, och det vid den i följd af 1) På det rättens ledamöter sjelfva ej måtte lida allt för mycket genom den förskämda luft, som måste uppkomma, då mänga menniskor samlas i samma rum, gjordes för några år sedan i hvarje sessionsrum en afbalkning, rymmande 10 å 15 personer, och flera åhörare insläppas vanligen icke. . Man kan svårligen täfika si; rymmare ironi öfver lagens stadgande om offentlighet vid domstolarne än dessa bås för RrdvA N