af Skåne, som gjort anspråk på att få till skatte lösa de hemman och lägenheter, som de på arrende innehaft. I intet enda fall hade någon befogenhet till de uppställda anspråken förefunnits. Frih, af Ugglas erinrade för öfrigt att genom 1857 års förordning kronan afsagt sig alla anspråk gående längre tillbaka än 1795. Afven statsrådet Berg tog till ordet för att mot ett yttrande af hr Björck anmärka, att domstolarne verkligen stodo de ifrågavarande frälsebönderna öppna om de ansågo sig hatva några eganderättsanspråk på den af dem brukade jorden. Föröfrigt talades mycket om anledningarne till rörelserna i Skåne. Hr Rosenberg fann dem i det allmänna missnöje, som var rådande öfver det betryck, som bönderna på vissa ställen voro underkastade. Derförutan skulle en Tullberg ingenting förmått. Detta trande föranledde hr Hierta och andra taare att erinra, att dessa klagomål borde afbhjelpas genom en lagstiftning rörande förhållandet mellan jordegaren och brukaren, men hade ingenting att skaffa med frågan om eganderätten. Hr Sven Nilsson angaf deremot såsom hufvudorsak till rörelsen den hos allmogen traditionella föreställningen, att deras hemman blifvit dem med orätt fråntagna. Af de mycket sakrika framställningar, som hir v. Troil och Björck samt isynnerhet hr Bergström lemnade, rörande uppkomsten af rätten till jordegendomen i Danmark, och det olika sätt, hvarpå förhållandet utvecklat sig der och i det från Danmark skilda Skåne, blef det också ganska klart, huru lätt irriga föreställningar i dessa ämnen kunna uppstå och inrota sig hos allmogen.