komma, icke skola rubba flertalets sunda omdöme om den väg, som statsekonomen och lagstiftaren här bör beträda. Han tror att för den händelse riksdagen fattar något beslut, hvilket är nödvändigt, på det att frågan må bringas på det klara, en viss period t. ex. 10 år bestämmes, under hvilken skattefrihet för hvitbetsockertillverkningen får tillgodonjutas, samt att efter denna periods utgång, när beskattning ifrågakommer, tillbör1 gt afseende då bör fästas på denna industris småningom skeende utveckling. Minskningen i tullintraderna under tiden skallrikligen ersättas staten af jordbrukarens stärkta förmåga att bära skatterna, af åkerns sti gande produktionskraft, befolkningens ökade l arbetsförtjenst och nationalförmögenhetens tillväxt, hvarigenom andra källor kunna I5 öppnas för de skattebidrag staten kräfver. Den anmärkningen, att om bränvinstillverkaren kan betala lika högt pris för betorna, fastän han erlägger en skatt af 70 öre för bränvinskannan, så bör också hvitbetsockerfabrikanten kunna gifva samma pris för råvaran, äfven om denna senare industri belägges med skatt, har icke mycket att betyda, om man tager i betraktande, att maskinerna till ett betbränneri kosta endast cirka 5000 rdr, medan maskinerna till ett sockerbruk med samma dagliga afverkning af betor kosta minst 100,000 rdr; att byggnaderna förhålla sig i samma proportion; att de olika industrierna fordra helt olika kapitaltillgångar och förlager; att ett bränneri ändå kan drifvas, äfven om sjelfva fabrikationen går med förlust, såvida det är beläget vid en egendom, som har stort kreatursantal, enär affallet vid bränneriet har ett högt fodervärde, och att man i ett bränneri, ifall man icke har behof af mera affall, kan inskränka den dagliga afverkningen till 120 å 150 centner betor, då deremot en så ringa afyerkning vid ett sockerbruk för hvitbetor alltid skall medföra gifven förlust. Af den tablå här ofvan lemnats om betbränningens införande vid de franska egendomarne, kan man göra sig en föreställning om denna industris vigt för landtbruket. Bränning af sockerbetor är synnerligt lämplig, så länge betodlingen är obetydlig eller inskränkt till en mindre tillgång på-betor; men i den mån denna odling får en betydligare utsträckning, kan den större tillgången endast tillgodogöras genom sockertillverkning. Då af den vid sockerbruken fallande melassen betydande qvantiteter bränvin kunna erhållas, blifver det alltid fördelaktigast att först nttaga sockret och sedan bränvin, då man vinner fördelen att få båda produkterna samt tillgodogöra sig betans alla beståndsdelar. Såsom visadt är, kan betbränning med fördel drifvas, äfven om man endast beräknar affallet såsom behållning, hvilket deremot är omöjligt med ett betsockerbruk, hvarå måste förtjenas ränta och amortertering samt derutöfver någon vinst på anläggningsoch . driftkapitalet, uppgående tiil omkring en half million riksdaler. Detta är så mycket nödvändigare, som förluster vid en stor affär lätt uppstå. Kapitalisten skall alltid hålla sig tillbaka, om han icke kan beräkna en vinst, tillräcklig att betäcka dylika förluster, som ej uteblifva vid ett nytt industrielt företags första början. Ehuru numera den åsigten torde vara allmän, att med nuvarande skattefrihet bet-. sockertillverkningen är bland de fördelaktigaste industrier, som kunna bedrifvas i vårt land, visar sig dock spekulationen mycket matt, hvilket förklaras deraf, att ingen vågar inlåta sig i dessa företag, innan beskattningsfrågan blifvit afgjord. Insändaren. har väckt ett förslag, som han tror vara praktiskt och leda in på den enda rätta väg, som kan oeb bör följas, om man vill vinna det vigtiga och önskvärda målet. I hvarje förslag, som går derpå ut att genast pälägga hvitbetsockertillverkningen en dryg skatt, ser han deremot en olycka, som, ex gång timad, skall medföra obotlig skada. Utom den betydande national-ekonomiska vinst, som skulle uppstin om vi sjelfva kunde tillverka vårt sockerbehof, skall hvitbetodlingens införande i större skala här, liksom i audra länder, medföra många andra fördelar, af hvilka insändaren endast vill antyda: att ingen annan i vårt land odlingsbar växt kan i stort produceras och afsättas, som lemnar högre nettovinst för jordbrukaren; att en ej obetydlig arbetsstyrka, hufvudsakligen qvinnor och barn, skulle finna sysselsättning och utkomst, som nu saknas, i följd hvaraf emigrationen tillväxer, och att för månen fattig arbetare, som eger eller brukar en jordlapp, öppnades en utväg till bergning; att, ul Jorden skulle blifva bättre skött och kultiverad, så att den kunde bära goda hveteskördar i stället för andra sädesslag; att genom det värdefulla affallet, såväl vid betsockerbruk som brännerier, ett större antal kreatur kunde underhållas, ökande ladugårdsafkastningen; att rikare tillgång på gödsel skullej vinnas; kort sagdt, landtmannen vinna tillräckligt rörelsekapital, hvarförutan intet yrke lönar sig, och ett landtbruk alltid befinner sig i ett fortfarande tillstånd af hunger, Att dessa förmåner följa hvitbetodlingen i spåren, styrkes af det faktom, att jordvärdet är högre, arbetsförtjensten större och välmågan allmän i de trakter, der en vidsträcktare och väl ordnad sockerbetodiing bedrifves. Ur sadan synpunkt betraktedt, är föreliggande angelägenhet af den betydelse för värt land, att den påkallar riksdagens och nationens allvarliga uppmärksamhet, och är insändaren öfvertygad om, att hvarje beslut som fattas, skall tillkomma efter noggrann röfning, och aut det allmännas välfärd icke skall sättas på spel, hvarken för enskilaa intressen, eller begäret um genom en nu pår Jagd beskattning förskaffa staten en obetydlig inkast. Slutligen tillåter sig insändaren anmnärka, att det vill synas honom som om de nuvarande sockerraffinaderierna icke skulle ha någon anledning att motarbeta denna nya industri eller söka tillintetgöra densamma. Det är nemligen antagligt, att betsockerbraken skola inskränka sin tillverkning till råsocker, derest raffinadörerna besluta sig för att köpa detta till: dess ungefärliga värde. Atzmaanam ekuile all skadlig konkurrens