med tillhjelp af Oatalina, in i sitt rum och lade henne på sängen. ion kort stund senare hemkom Mateo Lopez och hans söner, till hvilka Melchora skickat bud om hvad som händt. De voro, som man lätt kan tänka sig, helt förskräckta och skyndade genast till Dolore-, som var utom sig af smärta och nästan yrade. Jag vill gå till min mor! ropade kon gråtande och snyftande. Hvarföre får jag ej gå till min mor! Jag vill se henne, innan de begrafva henne; sedan får jag ju aldrig se henne! Hvem har rätt att hindra mig? Min mor är ensam — i kyrkan — utan annat sällskap än några Yjus, utan andra sånger än stormens tjut, utan attnågon vakar hos henne! Moder! Modert... Jag vill gå till henve! Låt mig gå! Gråt inte så, Dolores, sade Lorenzo, jag skall vaka hos din mor i natt!, Gud och den beliga Maria och alla helgon i himmelen återgälde dig denna goda gerning, sade Dolores och brast ånyo i en ström af tårar, Men hennes förtviflan lade sig och hennes sorg blef lugnare; hon låg tyst och med slutna ögon och yttrade ingenting sedan Lorenzo gått, åtföljd af sin bror, som genast förklarade sig willig att också vaka hos den döda. Efter en stund reste sig Dolores och suckade i det hon hårdt tryckte båda händerna mot hjertat: Hvart skall jag taga vägen? Du skall blifva der du är,, sade Popa och omfamnade henne, ty vi skola inte mera skiljas; om du har förlorat en moder, så har jag istället fått en dotter, ifall du ej har något deremot, barn. Dolores slog sina armar om Pepas hals och tryckte henne hårtt til sitt hjerto; hen