sak en mörk och svart skugga. Han gånomdref ändtligen, att som Brahe hade podager, skulle hansläkare, Rosön von Rosenstein, höras och han befriades genom dennes attest, uppgjord i samråd med Ferseu. Brahe lät ock kort före sin död helsa Fersen och tacka för hans goda råd, ångrande att ej ha följt dem, utan stämplat mot hans hufvud. Alla dessa drag vittna om helt annat än hjertlös fiendskap hes Fersen mot Brahe och hans familj. En annan af de sammansvurnes; hufvudmän, grefve Hård, fick i sista stunden, 4 timmar före Brahes arrestering, af Fersen samma råd, lydde och frälsade sivt lif. Härom skrifves: KI. 8 på aftonen fick jag en biljett, att Puke och Stålsvärd genom bekännelse greverat grefve Hård. Jag var på Djurgården i sällskap. — Jag såg med undran Hård så glädtig och lugn och gjorde mina reflektioner häröfver med Carl Sparre, som gick att uppleta någon af Hårds vänner; bad baron Löwen att avertera Hård. Denne skaffade honom på en båt inåt Mälaren, hvarifrån han kom öfver Sverges gräns. Detta bekräftas af drottuingens journal, der det heter grefve Löwen. ., fn annan af statskuppens chefer, general Rudbeck, begärde Fersens råd. Jag rådde honom intet tala om sin oskuld, utan resa till sitt boställe, det han ock gjorde, och i öfrigt försäkrade, att som jag varken vore aktor eller anklagare så gjorde jag häraf intet brak. Häraf torde förklaras uppgiften 1 drottningens journal, att Rudbeck i sista stunden ej stod at öfvertala; allt bemös dande, alla skäl voro fåfänga. Arven de underordnade verktygen sökte hos Fersen med förtroende råd och skydd. Så skrifver han: Kort efter kom kungens lifpage Hägerflyeht, en yngling om 20 år, med tårar i ögonen; sade att sammma öde förestod honom, som kapten Stålsvärd, 1 brist af pengar att fly. 8. hade begärt af Eungen 50 dukater att rymma, hvilka kungen VäBrat. Han bekände, att han varit länge i förtroende om denna tillställning och att kungen uppdragit honom att föra till Ulriksdal kungens stötlor, sporrar och pistoler, som skulle nyttjas följande natt. Denne yngling var ömkan värd; upps född af kungen och tjenande honom, berde han ock vara sin herre och välgörare trogen. Jag bad honom tiga med denna sak och begick genom aktor, att han blef kallad som vittne, hvarigenom han undgick ransakning och dom En af de hetsigaste och djerfvaste hufvudmännen i komplotten var baron rik Wrangel, med hvilken Ferse Umgicks för dess tvickhet och artiga umgängen. Dennej. tillstod,att ban gerna gåtve sin hallva egendom . att ha hattarnes sak att försvara, hellre än hofvets; men nu vore han sa långt nti partiet, att ehuru vi voro vänner och intet spp oss emellan egde rum, såge han sig nödsa; kad, om tillfälle gafs under riksdagen, att ta mitt hufvud, och rådde mig att göra detsamma med honom, oih jag kunde. Han var öfverdådig nog att säga mig, att han alltid bar på sig 2 laddade pistoler, hade ; 100 dukater i sin pung och sadiad häst i sitt siallb. Afven denne äfventyrare, anklagad och gömd på slottet, under det han med trumslag efterlystes, begärde nattligt samtal med Fersen, som svarade, att han kunde vara lugn i Fersens hus och sjelf välja timme, men borde besinna, om ej skyndsam flykt wore det rådligaste. Han följde rådet och undgick bödelsyxan. — Enligt drottningens Journal hade hon tillstyrkt Wrangel att kasta sig i Fersens armär,. Ett annat bevis på Fersens moderation var, att han med mycken möda öfvertalade elektorerna, som ur sekreta utskottet ville utesluta alla Mössor, att intaga 10 Mö af adeln och 5 af de andra stånden. E ibland voro Ungern-Sternberg och Piper (Brahes svärfar); men valet af Brahe sjelf förmådde han ej genomdrifva. 4 Afven hofv.ts gunstling Dalin frälsades af Fersen upQåan sekreta utskottets bistra för-: följelsenit, dit presterna ville draga hans kar-s tike ande predikningar, Derom berätta I Ehuru jag flere resor invände, att Dalins för-ä ållande vore under mindresekreta deputationens c granskning, fortforo dock presterna att, med all H andlig ifver, fullfölja sitt påstående; till hvilkets afböjande jag fann den utvåg att föreslå utsk. höra dessa predikningar och sjelf koguoscera sa-? ken. Presterna satte sig häremot; men som proir positionen var för 2 stånds kuriositet smaklig, samtyckte pluraliteten. Första predikan var ej Pp 1 t halfläst, förrän hela utsk. tillika med de ifrigaste I ? prester föllo i ett så omåttligt skratt, att eburu Jag flera resor tillbjöd att fullfölja uppläsningen, mäste dermed återvändas. Jag nyttjade då utsk:s h glada lynne till samtycke att denna sak skulle,!b tillika med Dalins förhållande som informator, öf-!r veriemnas till mindre sekr. dep:s skärskådande. ; j rån motpartiet rönat, Fersen sjelt fick ock vänskapsprof. Så fick hen helsning från fältmarskalken Ungern-Steroberg att se sig väl före och vara vaksam, emedan han trodde något farligt vara å färde, fast han ej visste hvari det kunde bestå. Bland de höftigaste -mot hofvet uppger Fersen ej blott de som sådana förut kända Paimstjerna, Pechlin och ÖCreutz, utan ock IChrensvärd, hvarpå många oväntade bevis framläggas. De, zom gingo i spetsen för a den moderata vägen,, voro F. Gyllenborg, d Höpken, Lantingshausen, Kaul!bars, Herrmansd son, bisk. Halenius, borgin. Schau och borgm. Renhorn, Det sista namnet är här särskildt anmärkningsvärdt, emedan Renhorn vanligen , ansetts eom.en af de grymmaste, förmodligen; emedan han förordnades till aktor, och kalå las äfven af Bellman 1756 års tyranno. 3 Bland den stora mängden af pikanta upp-in gifter förekommer äfven bekräftelse på deta, förut kända ryktet om Tessins och Lovisa lv Ulrikas intimare förhållande första tiden af hennes-äktenskap. De finnas äfven, som anse Gustef III för Tessins son och vilja finna 7 likhet i deras utseende. Fersen omnämner dock ej, hvad man finner af Gustavianska papperen, att Gustaf ej var hennes förstaT iifsfrukt, ty denna aborterade genom missH fall. Fersen skrifver: ; Tessins favör växte dagligen och i sådan mån, att allmänna ryktet ej skonade bennes Höghets d dygd och trohet mot sin gemål. Tessins och prinC sessans umgänge gaf väl dertill anledning. Henbes höghet hade för honom sådana ovanligaatten!P tioner, som pläga utmärka kärleken, och Tessin uppvaktade henne som soalant. den der var ialoux