kol m. m., och det andra utgöres af en blandning af flera mineralier, såsom olivin, fältspat, jern 0. 8. v. e ntt finna meteoroliterna höra till den senare assen. De stenar, som nedföllo, hade en jemförelsevis liten fart, då de först kommo, sedan bullret hörts en lång stund, hvilket bevisar, det deras hastighet varit betydligt mindre än ljudets (1150 fot i sekunden) och således äfven mindre än en gevärskulas, som går lika fort som ljudet. Dessutom igdträtigde stenar af omkring 1 E:s vigt ej mer h 5 tum i isen, hvarefter de blott studsade högst 50 fot framåt. Den riktning, i hvilken stenarne kommo, tycktes vara från norr till söder, att döma såväl af bullret som af stenarnes läge på isen. Det detta meteorfall åtföljande buller var i hög grad anmärkningsvärdt. Ett åskslag, som sker uppe i luften, höres nemligen ej på mer än ungefär 1 mils omkrets, och bullret af aöroliterna nyårsdagen har deremot hörts öfver en många gånger större omkrets. Det har tydligen kunnat iakttagas i Norrtelje, Furusund, Dalarö, Stockholm, Södertelje och Strengnäs, och det mest egendomliga af allt detta är likväl, att ljudet i Upsala, som ligger blott 2 mil från det ställe, der stenarne nedföilo, hörts mindre tydligt än i det ungefär 7 mil derifrån belägna Norrtelje. Den tid, under hvilken ljudet hörts, är äfven märkvärdigt lång; man kan med säkerhet antaga mellan 1 och 5 minuter. Prof. Edlund höll ett i bög grad intressant föredrag, hvari han fråmställde och utvecklade hågra alldeles nya förklaringar öfver dessa sällsamma fenomen. Då ljudet kunnat höras öfver ett så stort område och på ett så olika sätt, gamt då det haft en sådan varaktighet, är det oantagligt, att blott de stenar, som nedfallit i Fitja, skulle hafva förorsakat detsamma, utan sannolikt har en hel svärm stenar, liksom ett bredt band, strukit fram öfver landet, derunder sönderspringande i bitar, och sålunda åstadkommit det egendomliga och Jångvariga bullret. Af dessa stenar har en del åter lemnat jordatmosferen och gått ut i verlåsrymden, en annan del har deremot blifvit nedtryckt till jorden och nedfallit i Fitja och kanske äfven på andra ställen, der bullret hörts. Att dessa förklaringar hafva stor sannolikhet för sig, är tydligt, då man tager i betraktände de stora meteorsvärmar, som i April och November förorsaka de otaliga stjernfallen, hvilka likväl icke åtföljas af några större och allmännare stenfall. Skilnaden mellan dessa båda fenomen är endast den, att Novembersvärmen går på omkring 2—10, stundom äfven på 20 mils afstånd från jordtan, och derför icke åstadkommer något förnimart buller, då deremot aöroliterna komma så nära, att ljudet af dem framtränger till jorden. Den ringa hastighet, med hvilken aöroliterna komma till jorden, är äfven ganska anmärkningsvärd och bevisar det betydliga motstånd, som luften åstadkommer. Man har observerat, att eldkulor passerat genom luften med en hastighet af 3 och ännu flera mil i sekunden, och att förhållandet skall vara detsamma, när en aörolit dr ned till jorden, är tydligt, eftersom det egentligen endast är samma fenomen. Luften s8ammanpackar sig framför meteorstenen högst betydligt, ofta till den grad, att vattenångorna i luften kondenseras och bilda ett moln! rundt om dån nedkommande stenen; detta fenomen har flera gånger vid klar och ljug himmel blitvit observeradt. I följd af det stora motstånd, gom sålunda uppkommer, förändras aöroliternas riktning ,och förminskas deras hastighet särdeles mycket. Orsaken till det ljusfenomen, som åtföljer aöroliter, eldkulor och stjerafall, här man antagit bero derpå, att rmeteoren genom gnidning mot luften a upphettad ända till hvitglödgning, åtminstone på ytan, Denna värmegrad räcker mer än väl till att So stenen hvitglödande och skulle till och med örsätta den i gasform, om icke luften bortröfvade så stor mängd värme från densamma. Att detta oaktadt stenarne likväl kunna vara kalla, när de komma till .marken, beror dels på den ringa hastigheten under sista delen af deras lopp genom luften, dels derpå att ej det inre, i följd af dess beståndsdelars ringa värmeledningsförmåga, bunnit blifva varmt under färden genom luften, utan sedan bidrager att afkyla ytan. Man harbevis på detta uti en sten, som föll ned uti Ipdien, och som i fallet gick i två delar, hvilka i brottytan voro så kalla, att vatten, som man slog derpå, ögonblickligen frös. Professor Edlund framställde vidare en förklaring öfver orsaken, att stjernfollen vanligen inträffa omkring kl. 6 på morgonen. Slutligen omnämnde frih. Wrede, att ett meteorfall med nära nog full visshet inträffade 1829 helt nära Upsala. En sten, som då nedföll, förvarades sedan i en privat samling i Upsala och torde ännu innas der någonstädes.