(Insändt.) Undervisning för fångar. Den nya tiden har såsom en af sina skönaste uppgifter föresatt sig att söka utbreda bildningens välsignelser till alla samhällsklasser utan undantag. För vår del tro vi visserligen, att i allmänhet taget ingen klass af medborgare med fog kan klaga öfver att i detta hänseende hafva blifvit bortglömd; ty om ock bilduingens och upplysningens frukter af samhället mätas ut med frikostighet åt de ena och njugghet åt de andra, är detta beroende på sakens intill närvarande stund ofullständiga utveckling. Ingen har med afsigt blifvit utestängd från inflytandet af upplysningens lifgifvande strålar. Och likväl drista vi framställa den frågan, huruvida icke en klass af menniskor (medborgare torde de icke kunna kallas) blifvit alldeles bortglömd, nemligen de olyckliga fångarnas tyvärr allt för stora klass, — oaktadt det väl svårligen finnes någon annan, som är i så stort, ja så trängande behof deraf. Enkganska stor del af de brott, för hvilka de olyckliga blifvit dömda, hafva otvifvelaktiet sin rot i okunnighet; men i stället att se till det denna rot blifver undanröjd, anser staten det vara öfverensstämmande med sin värdighet och fördel att låta den ostörd växa. Må vara, att fängelset i första hand icke bar till uppgift att förbättra fångarne, utan att skydda de laglydiga medborgarne för deras laglösheter, så vore det väl långt ifrån illa, om äfven ett biändamål af så stor vigt som undervisningen läte sig med hufvudändamålet förena. Det kan äfven ifrågasättas, huruvida samhället har rätt att beröfva fångarne nämnde förmån. Vi tro det icke; ty låt ock vara att fången har förlorat sina medborgerliga rättigheter, sina menskliga har han väl ändå qvar, och det är just såsom menniska, icke såsom medborgare, hvar och en har rätt till upplysningens undfående. Man kan invända, att samhället aldrig förnekat denna sanning, då det ju tillsatt fångpredikanter för fångarnes andliga väl, deras religiösa upplysning. Med tacksamhet erkännande det lilla, som sålunda blifvit gjordt, drista vi dock fråga, om detta är nog? I det följande skola vi söka besvara denna fråga. Fångarne kunna delas i cellfångar och arbetsfångar, af hvilka de förstnämnde; såsom hvar och en vet, äro afstängda både från den yttre verlden och hvarandra, hvar och en innesluten i en cell, de sistnämnde deremot lefva tillsammans med hvarandra, sysselsatta med hvarjehanda arbeten. Vi skola betrakta de båda slagen hvar för sig. När de tunga fängelseportarne blifvit igenslagna och den trånga cellen utgör hela den verld, inom hvilken den olycklige är i tillfälle att röra sig; när den yttre verldens vexlande bilder och buller förnimmes endast genom minnet, så synes visserligen skäl finnas för hand, att tankarne utan störande inflytande skulle helt och bållet vända sig till betraktelser af de gerningars rätta halt, hvilka orsakat fängelsets enslighet, och till fasta, allvarliga föresatser att dylikt för framtiden undvika. Åtminstone måste det antagas vara meningen med cellfängelsesystemet hos oss, att brottets fasaväckande beskaffenhet under enslighetens timmar skall framkalla den gudomliga lagens domsbasun, hvilken i sin ordning förer till ångrens förkrosselse och slutligen bättringens och trons anammande. Det fordras dock ingen djup psykologisk blick för att upptäcka ett högst väsentligt fel i detta åskådningssätt, — ehuruväl visserligen ej för