RS om vt RR AR AA 1868. Jul har jag dock firat, fastän det ! visst icke var min gamla hederliga, jublande! svenska jul, som är så oförliknelig med allt I annat här på jorden. Jag måste beskrifva : min jul i Paris. Den festen måste också! vara med, när man skildrar Paris i våra dagar. ! ; Min gamla femme de menage såg icke det ringaste högtidlig ut, då hon julaftonen på morgonen kom för att hjelpa mig med mitt ! caf6 au lait och lade det vanliga, alnslånga hvetebrödet på mitt frukostbord. Det är lycka, att man aldrig kan riktigt ledsna vid et franska brödet, ty det är i godhet öfverträffande allt annat bröd, jag känner; men ; nog är det fasligt enformigt, utan tecken till! omvexling, hvarken vid jul eller påsk ellerlnågon annan högtid. När jag frågade min hushållsfru, om man icke brukade baka något annat slags bröd till jul, såg hon på l mig helt förvånad, utan att kunna inse behofvet af en så onödig förändring. Jag fann också att min fråga var något malplacerad och satte mig suckande till mitt kaffe, medl. tankarne låogt härifrån. Mitt beskedliga biträde fann troligtvis att jag såg bedröfvad ut, ty med större delta-j: gande, än vanligt, frågade hon, om det varj: något annat, jag önskade. Om jag ville hafva I: pr sade hon, kunde hon nog skaffa mig sådant, fastän det såldes långtifrån min bo; stad, uti en bagarbod vid Rue Vivienne. Hon kunde aldrig begripa, huru man kunde äta rågbröd, då man hade godt hvetebröd, tilllade hon, fastän hon nog hört talas om attl tyskarne brukade förtära det förstnämnda, och det var just en tysk bagare, som i sin: butik vid Rue Vivienne slagit sig på den specialiteten för att vara sina landsmän till tjenst. Jag bad henne förskona mig från tyskarnes otäNa Schwarzsbrod och sökte göra begripligt för den goda qvinnan, att jag på julaftonen hemma i Sverge varit van att få en hel mängd godt bröd med saffran och russin och andra rara saker; men den förklaringen gjorde icke något intryck på henne. Ville jag hafva något extra, skulle hon gerna gå till pastejbagaren,sade hon, ty han har mycket fina saker hvarenda dag, och i Paris finnes det en pastejbagare i hvarje hörn samt en hel mängd emellan hörnen. Under tiden hade jag hunnit förtära mitt mjölkkaffe och satt försänkt i hemlandsdrömmar, men stördes snart af fru Lemaitre, hvilken kom för att fråga om jag tillsammans med henne och hennes man ville göra reveillon påföljande natt hos en familj af deras bekanta, som inbjudit oss till souper efter midnattsmessan. Vi kunde först bivista messan, menade min yärdinona. Helst skulle jag hafva velat stänga min dörr och tänka på julen i hemmet, alldeles ostörd ar min vanliga omgifning; men då fru Lemaitre trott sig göra mig ett nöje genom sitt tillbud och jag dessutom väl borde lära känna parisersederna äfven vid julhögtiden, så antog jag bjudningen. Jag frågade dock, om mitt värdfolk icke brukade hafva ett julträd hemma hos sig, Nej, den plägseden fanns icke hos målarens familj, ehuru fru Lemaitre nog visste, att den iakttogs i ett och annat hus, synnerligen i Faubourg SaintGermain, samt mest hos de engelsmän och tyskar, som äro bosatta i Paris, På landet har man också flerstädes ett sådaut julträd, tillade fru Lemaitre. Här fionas de vanligtvis att köpa på blomstertorgen, Den sistnämnda underrättelsen gjorde mig stort näie. Jag hade knappt vågat hoppas, att en sadan vara skulle torgföras i Paris. Utan dröjsmå. begaf jag mig till närmaste blomstertorg och fanu der, till min öfverraskning och glädje, en hel titen skog af julgranar. Det var en kär syn, men som gjorde mig kanske ännu mera hemsjuk. Eu Julgran måste jag hafva, det var klart, och en ZX-l dan fick jag också för tre francs. Den var, icke synnerligt stor, men stod helt prydligt i en kruka, och jag lit en commissionaire, motsvarande Stockholms stadsbud, bära den hem till mig. Nu skulle jag också skaffa mig granljus, och dem fick jag köpa i närmaste kryddbod, der man äfven gaf mig anvisning på den butik, som har de bästa små bleckstakar att sätta i evt julträd, men den butiken låg långt ifrån mitt gyarter, ända vid Rue SaintHonor6. Jag måste dock hafva dessa små tingestar och begaf mig till nämnda gate, der jag också försåg 15ig med ett stort förräd konfekt och andra småsaker att hänga i min gran, hvarefter jag vid Palais-Royal tog plats i en omnibusoch for hem för att kläda granen. Jag hade icke vågat hoppas aut Paris skulle vara försedt med sådana julspecialiteter. Att jag sjelf förfaller i detaljnotiser, må man nrsäkta mig, då det är fråga om en julafton långt bort från hemmet. Etter dinern tände jag ljusen i min gran och inbjöd mitt värdfolks barn att komma och fira jal hos mig på mitt hemiande vis. Det var en glädje, skall jag säga. I förbiående måste jag nämna, att jag till min diner låtit min femme de menage koka åt mig eu ganska försvarlig risgrynsgröt, ehuru hon icke kunde begripa, att jag ej lät heone hellre gå till värmaste eråmerie och hemta åt mig en portion ris au lait, som verkligen är nästan detsamma som var risgrynsgröt och utör en stående rätt på smårestaurationers frukostmatsedel, har man sagt mig. Debt är vär bra mycket mindre besvär, att köpa sig en postion ris au lait, sade den goda gumman, än stå och röra i en gryta hela dagen; men jag hade min ide för mig och ville icke hafva något annat än min egen hemmakokade gröt. Atv få lutfisk, lönade icke mödan att tänka på. Då jag för fra fLemajtre sökte förklara hvad man menar med den jalrätten och huru den beredes, gjorde hon en förskräeklig grimas. I De små herrarne och fröknarne Lemaitre uttryckte sin förvåning öfver en tillställning, som de förut aldrig sett ociz voro förtjusta i mio grav, hvilken; om jag skall säga det sjelf, var ganska lysande. Vi lekte omkring den i flera timmar, och när småkerrskapet slutligen skulle gå till sängs, ötverlemnades den til piundring. Fru Lemaitre måste lofva a RR RAR