Utan vidare omsvep utropar O. O. galen. skapen af hr D:s sammanställning utaf dia lektordet ill-er (ond, arg) med det sanskr abala, svag. Någon tillstymmelse till skäl hvarföre dessa båda ord ej kunna höra tillsammans, angifves dock lika litet här, som sådant plägar på andra ställen ske, och någon tanke på att det kunde vara af vigt för sakens af. görande att undersöka de ifrågavarande orens historia kommer aldrig i fråga. Ett utrop och några spefulla ord få ersätta hvac som brister i bevisningen, ty någon annar invändning göres icke, än att ordets ursprung. liga form måtte under tidens lopp hafvs bra mycket förändrat sig. — Vi vilja till er början anmärka, att den förevarande härledningen ingalunda blifvit gjord af D., utar af den store Bopp (som D. också ganska riktigt åberopar), en man med stadgadt verldsrykte, som brutit helt och hållet nya banor på språkforskningens mark och hvars namrn skall lefva, så länge någon filologi finnes till Oss vill det synas bra obetänksamt och förmätet att föreställa sig, det resultatet af en sådan mans vetenskapliga undersökning skulle tillintetgöras genom några blotta speord af 0. 0. — I dialektordet ill-er, isl. ill-r, utgör r nominativmärke (jmfr i munarterna långer, starker 0. 8. v.), så att stammen är blott och bart ill, hvaraf vi i svenskan hafva advb. illa, äfvensom de afledda orden ill-sk, ill-sken, ill-ska m. fl. Att det ena af de båda l-ljuden står på grund af ett labialt ljud, v eller ännu äldre b, så att ill uppkommit genom en ingalunda ovanlig assimilation af en ursprungligare form iol eller ibl, ådagalägges af en jemförelse med eng. evil, tyska ibel, gotiska ubils-s (s är nominativmärke). Likheten mellan ubil, evil, ibl och det sanskr. abala är så mycket mer i ögonen fallande, som det just är en yttest allmän företeelse, att den sanskr. vokalen a under likartade omständigheter försvagas i de olika germ. språken dets till u och dels till i. Skulle vi närmare uttala oss om den nu gjorda sammanställningen, måste vi likväl tillstå, att vi för vår del icke äro benägna att taga henne för god, men detta af skäl som är alldeles motsatt det af O. O. i förbigående anmärkta rörande den stora yttre olikheten mellan de sammanställda formerna. Ljudlikheten blir nemligen för stor mellan sanskr. abala och det tillgrund för ill liggande äldre germ. formerna (ibl m. fl.), som vi nyss anfört, enär ljudlagarne upplysa oss derom, att då ett sanskr. ord, som innehåller b, återfinnes i de äldre germ. språ-. ken, blir det gamla b-ljudet icke oförändradt i dessa, utan skärpes till den hårdare labialen p, hvaremot ett germ. b bör i allmänhet motsvaras af ett sanskr. (grek. och lat.) f. Då detta är det regelrätta förhållandet och anställda undersökningar upplysa oss derom, att ljudlagarne öfverhufvud kräft en sträng tillämpning och att undantagen äro ytterst få, enär språket är i viss mån en naturprodukt och hvarje folk af instinkt drifves att använda sådana ljud, som de medfödda talorganerpa i de särskilda fallen bestämma, så skulle det röja en viss, med sann vetenskaplighet ej förenlig godtycklighet att i förevarande fall, för ett särskildt ändamål, tillåta sig ett antagande, som strider mot det vanliga förhållandet. Öfverensstämmelsen i betydelsen är ej heller så stor, som önskligt vore, ehuru man å andra sidan ingalunda kan förbise, att likartade begreppsöfvergångar visserligen förekomma och att ord, som i grunlen äro identiska, ofta hafva få ett och annat århundrade lång mer skilt sig åt i be;ydelse, än här vore fallet. Då Bopp skret sina arbeten, var man ej så nogräknad med judlagarnes tillämpning som nu, men vetenskapen får ej ideligen köra i samma hjulspår, han måste rastlöst skynda framåt, och aturligt är, att nya utsigter då skola öppna ig och att tillfälle ej sällan skall gifvas att nodifiera och förbättra hvad som lemnats i uf från föregående tiders forskare. (Forts. följer.)