en sammanställnimg och Jjetuplorelsy ev År betydande ord inom skilda språk afgör om dessa äro i grunden identiska eller icke, utan hvad som fäller utslaget är, huruvida hvart och ett af dessa ord befinnes vara efter sitt språks lagar och med de ljudförändringar, som detsamma kan kräfva, bildadt af den i ett äldre språk befintliga grundformen. Ehuru vi mer än väl inse vanskligheten att i en kort tidningsuppsats och inför en allmänhet, hos hvilken man ej får förutsätta någon bekantskap med den jemförande språkforskningens resultat, inlåta sig på åtskilliga äldre och yngre språks ljudförhållanden, skola vi likväl våga försöket att angifva de ljudöfvergångar, som, huru underligt det än kan förefalla den i saken mindre hemmastadde, ovedersägligen ådagalägga, att icke blott orden varg och ulf äro i grunden ett och samma ord, ntan att de äfven äro identiska med alla de ofvan nämnda, af O. O. så hånfullt uppräknade ordformerna. Om vi än icke blifva förstådda af alla, hoppas vi likväl, att mången, som har tålamod att följa vår framställning, skall inse, huru med saken rätteligen förhåller sig. Vi utgå från den sanskr. formen vark-as eller, såsom han äfven ljuder, vrik-as (s hör till böjningen och -as motsvarar grek. -0c, lat. gud Sammanhanget mellan vark-as och varg torde i behöfva närmare belysas. Man märke blott, att det hårda k-ljudet har sjunkit till det närbeslägtade vekare g, en ljudföreteelse som har sin motsvarighet i danskan, der t. ex. ryge — sv. ryka, sag — sak 0. 8. v. (jmfr äfven i svenskan bagare bredvid verbet baka, Sverige — Svearike). För att inse sambandet mellan varkas, vrikas och den grek. formen 2vx0g, måste man erinra sig naturen af det grekiska s. k. digamma, ett i de äldsta kiska språklemningarne befintligt halfvokaliskt ljud, som uppstått af ett äldre v-ljud och kan jemföras med det engelska w. Bekant är, att detta v-ljud öfverallt bortfallit under det grek. språkets utveckling, såsom t. ex. i dwvag — lat. vinum, hrznc — vicus 0. 8. v. Till belysning af detta förhållande, kunna vi äfven påpeka v:s förhållande framför liqvidan r i åtskilliga för läsaren mera bekanta språk, t. ex. tyska och danska Rist — sv. vrist, sv. rita eng. write, I i hvilket sistnämnda ord w visserligen står var för ögat, men ej är för örat märkbart, liksom äfven i eng. wrong — sv. vrång m. fl. Ett sådant v-ljud har en gång funnits framför I-ljudet i 2öxoc, som sålunda står i st. f. wivzoc, hvilket bland annat bevisas af ordets form vilkas i det litauiska språket. En jemförelse mellan (w)irzoc och sanskr. vrikas åter visar, att det i sanskrit befintliga r-ljudet utbytts mot I i den kg formen, en vexling mellan dessa båda iqvida, som är särdeles vanlig och förekommer i de flesta språk. Af alla konsonantljud stå också r och I hvarandra närmast, och flere omständigheter lägga i dagen, att dessa båda konsonanter på det indo-europeiska språkområdet ursprungligen utgjort ett enda ljud, samt att r af dessa varit det äldsta. I fornpersiskan är I obekant och i de äldsta fornindiska minnesmärken, som öfvergått till efterverlden, är förekomsten af! helt sparsam i jemförelse med r. Under sanskritspråkets utbildning tilltager bruket af I allt mer, och en mängd ordformer, der I uppträder under en senare språkperiod, visa sig hafva i äldre tider innehållit r i st. f. En kines förmår ej att uttala r, hvarföre denna liqvida i hans språk ersättes med I-ljud. För att från olika språk anföra några exempel på öfvergång från r till l, kunna vi nämna grek. Bocw jemte Båcw, z0lurnc jemte alpavns; fornhögtyska murmulon, nyhögt. murmeln — lat. murmuro, fr. murmurer; nyhögt. Pflaume (som i tyska munarter äfven förekommer under formerna prume och praume) — lat. prunum; danska nogle sv. Wigra; sv. i fjol, som riktigare skrifves i fjor, samt i svenska munarter I-ljud i st. f. rd, d t. ex. gål, jol, wtböling, i st. f. gård, jord, ut11; börding. Sedan vi nu anse oss hafva ådaga43 lagt öiverensstämmelsen mellan varkas ochÅ Mvzoc, gå vi ett steg längre och taga il. betraktande det lat. lupus, der k-ljudet 1enlighet med den grekisk-latinska ljudvexlingslagen utbytts mot p. Det är på grund af h denna lag, som man i latinet träffar palwmn-X bes (dufva) jemte columba, popina (kök) jemte coquina, och i grekiskau 7xzoc i st. f.inoc d. lat. equus, fre0 — jecur, Er — : coquo, t9ärw — torqueo. Erinrar man sig fe nu åter, att v gått förloradt framför Il, be; finnes det af äldre lukus uppkomna lupus stå ut i st. f. olupus eller, med vanlig omflyttning Ia af liqvidan, vulpus (jmfr vulpes). I det äld-!y, sta germanska språk man känner, det s. kv eller moesogötiska språket, på hvilut et biskop Ulfilas i fjerde århundradet skrisvit sin bekanta bibelöfversättning, heter varg n vulfs, ett ord som med fullkomligaste trohet or svarar mot den sist anförda formen vulpus.!; Då ett latinskt eller grekiskt ord, i hvilket konsonantljudet p ingår, återfinnes på det 0 germanska språkområdet, bör detta p i allde mänhet motsvaras af germ. f, tilt bekräftelse hi af hvilken ljudlag vi! konva anföra lat. på i er, grek. satio — fader; piscis — fisk; lna plecto — tyska fleckten, sv. fläta; precor ochloc proco — tyska fragen, sv. fråga; grek. Z70 pre; — tyska Feuer, sv. fyr; grek. rod — (lat. I un ped —) — fot (märk att grek.-lat. d der-!; emte motsvaras af nordiskt t). Sammå lag IN, iana vi regelrätt tillämpad i det nyss an-!ss örda got. vulfs, som i tyskan framträder såca om Wolf, hvarifrån åter öfvergången till det! Vv. ulf sker på samma sätt som ifrån Wole vil ill ull, från Wunder till under, från Wort tilll ne rd, från wuchern till ockra, från winschenfto ill önska 0. 8. v. Vi hafva nu kommit fram ha ill det sökta målet — nppvisandet deraf, attlya arg och ulf äro i grunden samma ord, somf ;å skilda vägar och under olika inflytelser Ii tagit så olika skapnader — men detta har 3 ngalunda skett genom några rhodiska halsfn nytarsprång. eller, såsom O. O. lika obil-! mi igt som fåkuvnigt påstår, medelst den beväma metoden: tag bort rg och sätt If i tället, så blir det valf! utbyt sedan va mot okalen u, så få vi ulf!, utan vägen dit har!; värtom varit ganska mödosam och vi hafva adast steg för steg gått framåt, men med äker ledning af historiens vittnesbörd och en jemförande språkforskningens stora uppickter. Det är ju mycket ursäktligt, att Va gu ahnt is nmm allt datta man : hvad