XKell 1 detta aiseende, så snart han, vid pa sande tillfälle före valet, fick anledning a . joffentligen uttala sig. Det blef alltså nö na I vändigt att hålla ett valmöte, vid hvilk ör hr Lindhagen kunde presenteras för de d-) bland valmännea, som ännu icke kände hi 4nom, och der han kunde bekräfta de god ar tankar, . hans närmare bekanta hyste om h e-NOm; Åsigten om sådana mötens ej blo nlämplighet, utan äfven nödvändighet ino pjett så stort samhälle, som Stockholms, h: er ) här blifvit alltmera stadgad. Men det var icke alla frisinnade valmäs is som tänkt på hr Lindhagen. Ett icke ring tantal inom alla samhällsklasser erinrade si et) lt IHedin, filosofie kandidat, men hvilker emedan han ej är promoverad, undanbed sig titeln af doktor. Hr Hedin har seda några år tillhört vårt samhälle och reda här kommit i åtnjutande af stort anseend j! för grundliga kunskaper, stor skriftställare förmåga och sträng karaktersfasthet. E sådan man skulle otvifvelaktigt blifva ce prydnad för riksförsamlingen, så mycket me som han till nyssnämnde egenskaper äfve räknar en ovanlig talang att häpföra genon det muntliga ordet och, hvad Kaoske vigti gare är än att hänföra, att klart reda et ämne under diskussionen. Mången fruktade dock, att hr Hedin skull gå något för mycket åt venster. Han ha utskrikits såsom aröd, hvilken glada fär utgör ämne till fruktan för många svag: hjecnor. Man var ej rätt säker på att ick jär Hedins åsigter och sträfvanden voro sot ilidariska med det s. k. nyliberala partiets som onekligen drifver en och annäån i vål tid änvu alltför vågad sats. Föratt komme på det rena i detta afseende var ett valmöte också nödvändigt. Valmännen måste höra. hvilken riktning hr Hedin önskade att gå såsom representant. Man kunde på det mötet få tillfälle att döma emellan hr Lindhagen och hr Hedin, sedan begges framstående åsigter blifvit pröfvade, ty man kunde icke förmoda annat än att de begge skulle der infinna sig. Oaktadt ett så stort antal frisinnade valmän var benäget att rösta på hr Hedin, åt.jminstone sedan han kunnat på ett tillfredsställande sätt göra reda för hvad ännu möjligen vore mindre kändt om hans åsigter i en eller annan punkt, såg det dock ut, som skulle hr Lindhagen kuuna på samma vilkor räkna på ett kanske ännu större antal, isynverhet bland dem som se mera på en redan visad praktisk duglighet, än på en högre talang i det muntliga och skriftliga ordet. Dagens Nyheter uttalade sig för hr Hedin. Stockholms Dagblad, Dagligt Allehanda och Aftonbladet iakttog en afvaktarde position, till dess vulmötet hurnit uttala sig. Då uppträdde Fäderneslandet och föreslog kapten Julius Mankell, den bekante och berömde militärskriftställaren,. hvilken äfven, liksom hr Lindhagen, är en bland Stockholms stadsfullmäktige, men som dock icke kunde hafva stora utsigter att blifva vald. -Om br Mankell hade egt några utsigter i detta afseende, förminskades de i och med detsamma tidningen Fäderneslandet förklarade honom vara sin kandidat, Nämnde tidning har icke det ringaste inflytande på valmännen, om icke i den meningen, att man helst vänder sig ifrån den person, som tidningen rekommenderar. — Några andra kandidater på fullt allvar hördes Just icke af, om ej möjligtvis major v. Kramer. Då utgick från Sockholms representanter i andra kammaren en uppmaning till valmännen att samlas på börsen fär att öfverlägga om det förestående valet. Det var follkomligt i sin ordning, och hvarje valman, som ej hade oöfvervinnerliga förhinder, borde väl infinna sig på ett sadant offentligt, af behöriga personer utlyst möte. Man kunde äfven ega anlednin som af allmänna rösten nämnts såsom vande i fråga till representanter, skulle i msta rummet på mötet tillstädeskomma. Mötet var besökt ända till trängsel. H. T. har redan genom ett par brefskrifvare från Stockholm och genom härvarande tidningar kunnat lemna sina läsare tillförlitliga notiser om förh-ndlingarne på ifrågavarande möte. Jag vill endast uppehålla mig vid ett par momenter. De s, k. anyliberala, hvilkas ndidat mången ansett hr Hedin vara, reslogo icke, hr Hedin, men-väl hr Mankell. Man fann alltså att hr Hedin ingalunda kunde anses solidarisk med det partiet, om han ock delade några afdess åsigter. Hr Mankell, som ej kunnat undgå att inna det han icke egde några utsigter att blifva vald, hade då den takten att afsäga sig och kunde svårligen undgå att bedja valnäpnen tänka på hr Hedin i stället. Den tanken fanns nog, hr Mankells bön förutan och utan hvarje slags rekommendation från någon annan Fäderneslandets man. Hr Hedin framträdde och redogjorde uti tt enkelt och öfvertygande föredrag för sina sigter i de hufvudpankter, som valmännen vorde känna för att med trygghet kunna emna honom sina röster. Denna redogöelse mottogs med stort bifall. Man fann, tt den röde hr Hedin var en ganska prakisk medborgare i sannt liberal riktning. Att, åsom någon verkligen varit nog ogrannlaga — Jag nöjer mig med milda uttryck — att edan göra, insinuera, det hr Hedins redoörelse var blott en tillfällighetsdikt, egnad tt slå blå dunster i ögonen på valmännen, an naturligtvis icke skada hr Hedin det ingaste hos någon, som känner honom, och en som ej. känner honom tillräckligt har kväl icke rättighet att framkomma med en Y emen insinuation. Sedan hr Hediu fullgjort sin skyldighet såom kandidat, ville man också höra hr Lindagen, hvilken rekommenderades vid tilltält af general Hazelius, men då befanns att r Lindhagen icke infunnit sig på mötet. Han ade ej heller ditskickat någon ursäkt för tt uteblifvande. Jag tror mig veta, att hr indhagen, hvilken visst icke är af det slags Ik som föraktar ett möte af valmän, blott F blygsamhet afhållit sig från att infiona g vid ifrågavarande tillfälle. Men frågan ifver, huruvida den blygsamheten är beStockholmsposten förordade hr Lindhagen. att tro, det de personer, ts lj Ave Brr Ya Fr Ar I fn LR DT ttigad, eller om den är ens äktlig, när