TEATER. Dramatiska teaterm: Narras inte. —— N. årsnatten. — Susanna och Gubbarne, Benedix, hvars Slägtingar gjorde så sto lycka och ledde vår kongl. teaterdirektion uppmärksamhet på det rika utbyte, den ny are tyska dramatiken kunde erbjuda vår för. nämsta scen, synes fortfarande vara me synnerlig förkärlek omfattad derstädes. har man i dessa dagar samtidigt gifvit tvi arbeten af honom, det ena ett af hans äl dre lustspel, Narras inte! (das Lägen), oci det andra ett alldeles färskt skådespel, Nyårsnatten. Dessa. stycken bekräftas, att Be. nedix hufvudsakliga styrka och orsaken til hans framgång äfven hos vår allmänhet bör sökas i hans sättande af familjlifvet, des: lidanden och fröjder, dess små förvecklinga och försoningar, såsom medelpunkt för hans dramatiska verksamhet. Utan tvifvel är det i det märkbara motstycke, hanri detta hänseende utgör till fransmännen, som i icke rioga mån beredt hans lycka hos oss. T under det dessa, äfven när de behandla familjen i sina dramer, nästan aldrig framställa henne sågom något väsentligt, något af djupt ingripande betydelse för de särskilda personerna, utan låta dessa uppträda mer fristående, iner ibdividuelt sjelfständiga, kan man åter, hos Benedix spåra en motsatt ytterlighet, som nästan yrkar familjens absoluta rätt öfver sina medlemmar och åt slägtbandet skänker karakteren af något för alla tillfällen och personer gällande. Det är klart, att denna åt patriarkalismen lutande åsigt ytterst grundar sig på det tyska folklynnet, och att sålunda Benedix med sina fel och förtjenster i allt väsentligt är en trogen gradmätare på de-i Tyskland allmänt ängse begreppen i dessa frågor. Man kan deriör i det hänseendet anse tanken att företrädesvis öfversätta och bearbeta hans arbeten för vår scen såsom fullt riktig, äfven om det måste å andra sidan medges, att man ej bör för Benedix glömma hvad Tyskland eljest eger framstående i dramatisk alstring, utom det attrden behöfliga. omvexlingen snart gör det nödvändigt att se sig om äfven på andra håll, såsom Bauernfeld, fr kow, Laube (som ju redan visat sig fullt njutbar hos oss) m. fl. Vi föranledas till ofvan antydda anmärkningar isynnerhet af Benedix senaste arbete, Nyårsnatten, som, i öfrigt ett särdeles täckt och af varm känsla uppburet stycke, likväl synes 0ssi vissa. enskildheter något väl mycket hylla de åsigter om familjbandets makt, vi nyss nämnde. Att föröfrigt styckets grundtanke, kärlekens törmåga att öfverrösta de stränga öfvertygelsernas fordran på köld och hårdhet, är lika sann som anslående, äro vi de första att erkänna. Ett synnerligt värde får dessutom denna lilla enaktsdram genom det förträffliga, alltigenom helgjutna spelet, fra förallt genom hr Dahiqvists återgifvande af presidentens korta men betydelsefulla roll, en skapelse; hvilken vi djerfvas sätta i bredd med denna mästares yppersta, så helt och sannt förstår han här att uppgå i den, och så herrligt värmande meddelar sig hans konstnärsgenius åt åskådarne. Ilusionen, detta skådespelarens ideal, ha vi sällan funnit så fullständigt genomförd som i styckets slutscen, och det icke blott genom hufvudpersonens störartade förmåga, utan älven genom samtliga de deltagandes utmärkta sekunde-. ring. Narras inte! anger sig som bearbetning och torde mer än väl behöfva en sådan. Styckets ide, att uppvisa äfven deu till utseenlet oskadliga lögnens störande ingrepp i lifvet, är synnerligen god; men i dess genomförande har en smula tysk klumpighet nsmugit sig, som, trots flera: utmärkta Farier, skämmer det hela, åtminstone i vår all. mänhets numera ganska läckra smak. Hufrudfelet ligger i den svaga motivering förattaren gitvit d:r Schmidts lilla lögn och randlingens deraf härflytande osannoliket. Deremot kan ej nekas, att enskilda delar, redje aktens t. ex., äro synnerligen lyckade ch att de komiska beståndsdelarne utarbe-!