TaB Stå INaLLeL derat, skall alstra ett medvetande af eset värde, som urartar till egenkärlek. Denna fruktan bör snart häfvas, när man besinnar, att den vidgade kunskap, som folkskolan i nyare mening vill bibringa, vill den meddela åt alla; och när kunskapen I blir allmän, kan ju dess egande icke berätr I tiga till något rimligt företräde. Den sjelfkänsla, som skoluppfostran bör väcka, bör i LANE hal vara en känsla af menniskovärde, som har sin motsats i råheten, och som motarbetar . Iråheten, denna må uppenbara sig i hvilken , drägt eller omklädnad som helst. En dylik . Isjelfkänsla kunna vi icke kalla egenkärlek, Jehuru den måhända någon gång kan uttydas Iså af det inbilska öfversitteri, som, derföre latt det klär sig i finare tyger, inbillar sig .vara bättre än vadmalsjackan och derföre -Itror sig ega rättighet att se ned på och hundsvottera sina 1 materielt hänseende minIdre lyckligt lottade likar. I Vi tro emellertid, att mången menar ärIligt, som säger sig icke förstå, hvad nytta Jen vidsträcktare kunskaps spridande till alla .Ilager af-samhället medför. Frågan är i sjelfva verket icke heller så enkel, som kanIske mången å andra sidan föreställer sig, ty Iden ligger ganska djupt; och då man besinnar, att läskunnighet enligt den katolska tidens hela verldsåskådning mera var ett Jondt än ett godt, eftersom den endast borde I besittas af ett fåtal, så inser man, att en I verksamhet i diamcstralt motsatt riktning måste mn sig på temligen motsatta åsigter fom förhållandet mellan menniskan och hennes skapare eller om ändamålet med menniskans tillvaro öfverhufvud. ) Att den nya verldsåskådning, som började att bryta sig väg med reformationen ännu icke till klarhet genomträngt de moderna samhällena, derpå ega vi bland annat ett bestämdt bevis, då, äfven bland annars hederliga och för folkets väl ömmande personer, begreppet om nyttan af en utvecklad folkundervisning ännu är dunkelt. För dem, som älska reformationens sak, och som önska dess läror en fortfarande framgång, kunna vi emellertid uttala den satsen, som vi framdeles måhända skola föra i bevis, att ingenting kan så bidraga till uppfyllandet af de löften, som innebo i de reformatoriska grundsatserna, som en allmännare spridd kunskap. I detta fall vilja vi för tillfället endast påpeka, hvad som måhända vid första påseendet synes tvetydigt, men som snart visar sig vara ovedersägligt, att nemligen kunskap ver kar mera än hvarje annan omständighet till frambringande af en sann kristendom, medan okunonigheten är kristendomens och dermed samhällsutvecklingens naturliga fiende. Eller hvarföre skulle eljest reformatorerna hafva yrkat på spridande af kunskap, såsom ett verksamt medel emot påfvedömets mörker? De rådande åsigterna strida emellertid på fiera håll emot nyssnämnda grundsats. Särskildt finnes det en hel klass inom samhället, de så kallade själasörjarne, som ha till hufvuduppgift att arbeta på hjertats förbättring, hos sina medmenniskor och som i allmänhet tro sig kunna uträtta mycket i denna väg, äfven med åsidosättande af förståndets upplysning,. Härmed sammanhänger det vitsord om välvillighet man i dagligt tal brukar gifva personer, som med en plump okunnighet förena moraliska tänkesätt. Sådana personer föra icke samhället framåt; men, om de ha makten, kunna de deremot åstadkomma oerhördt ondt. Sanningen af denna omständighet inser man lätt, när man besinnar, att en dylik person just för sin samvetsgrannhets skull sträfvar att genomdrifva de åsigter han uppställt som norm för sitt handlingssätt, men hvilka, emedan de ha sin rot i okunnighet, ofta kunna vara förderfliga för hans samtid. Den okunnige, men moraliskt förträfflige, blir sålunda farlig för samhället, medan den mindre samvetsgranne endast kan åstadkomma ett tillfälligt ondt, och således för samhället i det hela är mycket mindre att frukta. En engelsk författare, som tänkt sig djupt in i detta ämne, ger ett slående exempel på huru moraliteten visserligen icke skyddar för förderf, när den beherrskas af. okunnigheten, och ger derigenom det tydligaste bevis för den grundsats vi ofvan påpekat. Det är nemligen en omständighet, väl värd att lägga märke till, att de romerska kejsare, hvilka utöfvade de grymmaste och ihärdigaste förföljelser emot ÅR kristna, voro de i moraliskt hänseende mest aktningsvärda män, medan deremot de i detta hänseende mest förnedrade innehafvarne af den romerska kejsaretronen icke voro kristendomens förföljare, utan läto den nya religionen fatta rot och utvecklas i fred. Sålunda var Marcus Aurelius i allo en förträfflig man, efter sin tids begrepp, men i sin okunnighet om den himmelska lirans välsignelse var han en af kristenhetens hätskaste fiender och största förföljare. Deremot lät Heliogabalus, hvilken i laster och utsväfningar var kanske den värste på sin tid, de kristna gå i fred och undslippa förföljelsen. Likartadt var förhållandet med inqvisitio 2ns män. Dessa i raffineradt nidingsdåd oöfverträffade förkämpar för bekännelsetrogenheten voro i moraliskt hänseende oförvitliga personer, hvilkas enda fel var, att de brände sina medmenniskors kroppar; men de gjorde det i den. goda afsigten att frälsa deras själar; och äfven när de befordrade tusentals personer till bålet, kunde man icke förneka deras afsigters förträfflighet. Men de voro missledda af den okunnighet, hvaruti denna mörka verldsålder inhöljt dem; och efter vårt sätt att se voro de med all sin moraliska upphöjdhet mera djeflar än menniskor. Deras sträfvan gick ut på att bibehålla verlden i samma mörker, hvaruti de sjelfva befunno sig; och den skada de derigenom bibringat menskligheten är oberäknelig. Dessa anförda exempel äro desto mera bevisande, som de äro hemtade från området för menniskans högsta intressen, hennes religiösa sträfvanden. Religiös förföljelse är äfven tvifvelsutan det största onda, som kan tillfogas samhällsmedlemmen. Man finner detta lätt, när man besinnar, hvilka blodiga offer denna förföljelse kräft. Menniskans oförytterliga rättighet är att dyrka sin Gud på det sätt henne bäst synes; detta är en angelägenhet, som icke rör någon annan än henne sjelf; allt tvång, som i det fallet pålägges henne, är en orättvisa; och att beröfva boat dar. 4. Öd ot. AA Inget ck Fr pr RR TDRA RE hy FAN LAT Bö BH 0 OO AP