romaner, utan framför. allt en pligt mot blifvande resp. subskribenter, att-jag; innan första häftet af Rosen på Tistelön blir synligt, tydligt förklarar huru jag kan anse mig vara i min goda rätt, då jag bland de böcker, som skola efterfölja första arbetet, tilllåter nämnas Vindskuporna och Enslingen på Johannisskäret, hvilka jemte En nyckfull qvinna i Attonbladets annonsafdelning så skarpt bestridas af ott bland Berlingska konkursmassans viwbud... De böcker, af hvilka ännu ER ORR osålda exemplar, lemnas tillsvidare åsido. Saken vänder sig nu omkring denna hufvudpunkt: Eger Berlingska konkursmassan något slags rättighet att vägra mig rätten till.en andra upplaga af ifrågavarande arbeten, långt för detta utgångna ur bokhandeln, derföre att Östslund Berlingska firman för tjugutvå år sedan inköpte förlagsrätten till den första? Ombudet påstår det (se Aftonbladet för den 21 sistl. December). Men gent emot detta påstående ställer jag något, som kallas kontrakter; och detärjust dessa, med deras olika bestämmelser, som spela den vigtigaste rollen vid frågor af detta slag; när det gäller för allo bindande kontrakter, kontrakter utan förbehåll och brister på hvarje slags kontrakt... Se här tillämpningen: Jag hade samtidigt och ömsevis-två för-: läggare: hr Thomson, utgifvare af Kabinettsbiblioteket (senare Svenska Parnassen) och hrr Östlund Berling, utgifvare af Originalbiblioteket. Då den förre nedlade sin verksamhet, sålde han hela sitt boklager till hof1 HH yn VV Uv fUPlaARBAtby Ul fe De JUR lund, som anmält. en ny upplaga af minaj. bokhändlaren Ad. Bonnier, hvilken således : skulle ha varit rättsinnehafvare äfven af de kontrakter; -som existeråde mellan mig och hr Thomson. Men alldenstund numera aflidne kongl. bibliotekarien. A. J. Arwidsson, somhade denna affär om hand, gjorde hr Bonnier uppmärksam derpå att kontrakterna icke talade om någon senare upplaga, så — vare detta DR -heder för hr Bonniers minne — betra! nat ljus; och då det är föga antagligt att hr läggare, skulle släppt: ur sina händer en egendom, den han med rättvisa kunnat behålla, så är detta ett tillräckligt bevis att han insåg kontrakternas bristfällighet i sådant afseende, och allra klaraste beviset derpå är att han sjelf erbjöd mig att ingå en förbindelse för utgifvande ånyo af mina arbeten. . Det är detta kontrakt som sistlidne höst genom ömsesidig vänlig öfverenskommelse blifvit upplöst mellan mig och sterbhuset... Så tade han -aldrig frågan ianBonnier, en så erfaren och skarpsinnig för-. mycket rörande. den Thomson-Bonnierska affären. Under tiden hade hrr Östlund Berlings ; affärer upphört, och hr bokhandlaren P. A.l Huldberg blef innehafvare af alla till denna firma rörande handlingar. Men bland dessa fanns alls inga kontrakter rörande mina till firman försålda manuskripter. Man var ej den tiden alltid så förtänksam å någondera sidan: man sålde och köpte förlager, tryckte undan för undan alltsom biblioteket gick; men ett par tiotal senare, då alltsammans l. var slut, fanns i behåll för förf. rätten till ny upplaga, enär intet hinder deremot blifvit lagdt. På -hvilken grund vill således Berlingska konkursmassan tillvälla sig en rätt, den hrr Thomson och Bonnier icke sett sig kunna begagna? Ifall. det icke behöfdes något annat än inköpet af ett manuskript för att för allo ega rättigheten till detsammas -omtryck ning, hvartill skulle då kontrakten behöfvas? För en sådan rättighet erfordrades ett kontrakt, hvarigenom förf. afhände sig sitt manuskript med full egandeoch dispositionsrätt för köparen. Jag öfvergår nu till en andra, också ganska vigtig fråga... Då hr Bonnier anmälde en ny upplaga af mina arbeten, hade man kunnåt tro, att dåvarande innehafvaren af Berlingskå rättigheterna (således före konkursmassans tid) skulle, ifall han ansett dem giltiga, ha protesterat, alldenstund ofvanberörde böcker lika väl då som nu hörde tilll mina arbeten. Men ingen protest afhördes, och när så icke skedde, huru förklara att man vid detta tillfälle protesterar, till och. med innan hr Eklunds anmälan varit synlig i tidningarne. Man skulle dock tycka att rätten, ifall man ansåge sig egå en sådan, nu vore, så att säga försutten. Återstår en tredje och slutlig fråga, rörande återköp och försäljning af förlagsrätt. Samma dag — säger samma dag — som den så fiendtligt uppställda annonsen med förespråk var synlig i Aftonbladet, gjorde man mig å konkursmassans vägnar förslag till en uppgörelse i godo. Den ene af de tvenne herrar, som då besökte mig, tycktes vara alldeles okunnig om annonsens tillvaro; men den andre, hvilken medförde kalkyler och egentligen hade transaktionen om händer, meddelade mig underrättelsen om hvad på qvällen skulle komma såsom ingress till den fredliga uppgörelsen. Detta synes nu visserligen något kontrastera det ena mot det andra, men man väljer sina vägar olika — sådant beror af smak; och iden att först sätta mig i ett sådant läge, som tydligt borde visa mig fördelen af en -uppgörelse å ena sidan och faran af ett motstånd å den andra, var icke illa beräknad på annat sätt än att den kanske förefaller något mindre grannlaga... Ett bestämdt yttrande fälldes om att: hela anfallet från början härledde sig af en schism emellan hr Eklund och konkursmassans ofvannämnde ombud. Detta tycktes mig icke vara troligt. Visserligen röjes en betydande bitterhet i allt mot hr Eklund, till hvilken man från början vändt sig, men skulle det väl vara tänkbart att någon menniska ville för enskilt orsak tillställa en öppståndelse som denna med så vidsträckta följder? Jag är moraliskt öfvertygad att massans intresse alltid legat på botten, och visar sig ej detta i den föreslagna förlikningen, som innefattade icke blott den omtvistade förlagsrätten till alla mina hos hrr Östlund Berling tryckta arbeten, utan äfven den gpotfdlign återstod af dem, som man så ifrigt och med så stora bokstäfver annonserar? Sedan jag haft äran. visa herrarne huru