upp och draga fram min meritlista? Tycker du att det är passande, att det ens är honnett? Den person, som ej är allmänt känd ! bör ej heller komma i fråga att blifva riksdagsman. Nästa sommar skola vi välja tretton, kanske fjorton representanter i andra kammaren. Ar det tänkbart, att alla dessa kunna varat kända af valmännen i Stockholm? Ju större ett samhälle är, desto nödvändigare är det, att den som har lust att blifva riksdagsman och tror sig ega förmåga dertill träder fram och gör valmännen bekanta med sina åsigter i hufvudfrågorna. Der ha vi då kandidaturen i hela dess glans! Ja, hvarför icke? Kandidaturen är icke blott berättigad, utan nödvändig, såvida vi skola få representanter, som motsvara valmännens fordringar, att blifva godtrepresenterade. Det är omöjligt att på annat sätt hafva ens tillstymmelse till några garantier. Ah, det blifver allt bättre! utropade den gamle bekante i öfvermått af förtviflan öfver mina röde åsigter, såsom han helt obesväradt uttryckte sig. Sedan han något lugnat sig, fortfor han: MenGud vare lofvad, så långt ha vi dock ännu icke, kommit 1 vårt gamla hederliga Sverige. Annu-finnes.det män, som möjligtvis vilja mottaga ett representantskap, i fall detsamma tillbjudes dem genom de väljandes förtroende, men hvilka förakta att på ett valmöte bland kreti och pleti låta examinera sig af personer, som ingenting begripa. Det är sådana män vi skola rösta, i fall vi verkligen hafva tid att infinna oss vid valurnan, såsom -det så skönt heter på. det demokratiska högtidsspråket. Just derför att de icke infinna sig på valmöten, förtjena de vårt förtroende...... Och jag säger dig ännu en gång: hvem har väl tid-att sp inga på valmöten, äfven om man icke skulle så djupt förakta.dem? Hvad tack har man dessutom derför? Vår gamle hederlige general, som stod upp i lördags, efter hvad man berättat mig, ty jag har sannerligen icke ansett det löna mödan att läsa tidninrnes långa referater öfver sådant strunt, — vår hederlige general, säger jag, rosar minsann icke marknaden för att han blandar sig i slikt skräp. Han förstör hela sin framtid, om han fortfar att deltaga i dullrande folksamlingar. Det var förspillå möda, märkte jag, att söka visa honom hur skeft han resonnerade, Jag vågaae dock erinra honom, att det är icke vlott vår rättighet, utarr äfven vår skyl Gighet att göra allt hvad vi kunna för att aa representerade, och att hvarje valman, Men haturligtvis ingen annan, vore förpligtigad att söka göra sig underrättad om tänkesätten i de vigtigaste frågorna hos den, på hvilken han ämnade rösta. Derför kunde också hvarje valman göra anspråk på, -att den som var ifrågasatt till riksdagsman skulle infinna sig på ett valmöte. Om jag är skräddare eller skomakare, hög embetsman eller hökare åligger det mig att intressera mig för fäderneslandets angelägenheter. Det gör så fan heller, utbrast min vän. Vi behöfva icke blanda oss uti hvad som ej angår oss. En skräddare skall taga mått, klippa till och sy rockar och byxor, men icke statsformer; en embetsman skall sätta upp, skrifva rent och expediera hvad honom förelagdt blifver; en hökare skall gräfva i silltunnan och alldeles icke istatsrådets protokoller. Hr redaktör, ni är kanske förvånad öfver att sådana åsigter om medborgerligheten ännu kuona finnas i vårt fria land, men jag kan försäkra er, att det samtal jag här refererat alldeles icke är ett foster af min fantasi. Vi hafva sannolikt ännu långt igen, innan man här lärer sig, att staten icke är ett högre väsende, som står öfver oss alla och inför hvilket vi måste böja oss vid alla tillfällen, okunniga om hvaruti detta väsende egentligen består samt obekymrade om hvad detsamma ämnar med oss. företaga. Detta: vi behöfva ej blanda oss-uti hvad som ej angår oss är, i fråga om offentliga angelämv den farligaste principen för allt ramåtskridande och kan lätt göra friheten till en chimär. Det gamla ciceronianska sit denique scriptum in fronte uniuscujusque civis id de republica sentiat, hvarje medborgare ör på sin panna bära skrifvet hvad han tänker om offentliga angelägenheter, må blifva valspråket för alla dem som verkligen vilja framåt, det må nu. ske äfven med den allra största försigtighet. Det är vår pligt att uttala våra åsigter, och det är först och främst dens pligt, som önskar uppträda sasom representant för ett stort samhälle. Jag hoppas, br redaktör, att ni icke anser det ämne, jag i dag tagit mig friheten behandla, vara alltför allvarligt för em Hilarius., och vågar jag i så fall åberopa just det nyss citerade sit scriptum in fronte, hyilket ju bör gälla äfven för den obetydligaste af medborgare. Hilarius. ETERN (Insändt.)