friskande arlaregn, sprida sin lifvande kraft bland ungdomens alla gymnastiköfningar. . ek och gymnastik uttränga på det sättet ej hvarandra, men den ena ersätter det som fattas hos den andra. Båda hafva således deras betydelse uti ett gemensamt ändamål, som är ungdomens fysiska uppfostran. Med erkännandet af lekens betydelse framkommer ock förbindelsen att till praktiskt lif upphjelpa lekarne. Ännu mera inom flickgymnastiken än inom gossarnas är leken af betydelse. Såsom gymnastik betraktad är leken mera qvinlig än manlig, men lekarna hafva liksom kläderna olika snitt, och kunna afpassas efter könens olikhet. Sång har varit använd från längre tid tillbaka vid våra pedagogiska gymnastiköfningar, men alla barnen hafva ej fallenhet för sång, och dessutom är det liksom sången skulle verka som ett hinder på sjelfva rörelsens utförande. Med leken och vissa lekar isynnerhet torde dock sången bättre öfverensstämma. Laisnå i Paris och dr Drachman i Kjöbenhavn anse sång såsom en väsentlig del inom flickgymnastik. Villigt må det erkännas att den med sin melodiska takt borde verka som en inre pulserande kraft inom rörelserna, men nödvändigt måste väljas lämpliga rörelseformör. Må emellertid ej nitet för upplifvandet af gymnastiklekar bland ungdomen alsvalna. Om lekarna ej kunna sägas vara glömda, så har dock deras lif varit i aftynande under senare åren. Ungdomen är naturligtvis den jordmån der de åter kunna uppspira till praktiskt lif. Men gymnastiklärare i imänhet torde ej hafva tillräcklig kännedom om lekarna för att kunna utvälja de värderikaste, hvarför en lämplig beskrifning om de i gymnastiskt hänseende bästa och för ungdomens olika ålder mest passande lekar synas för deras spridande i de olika skolorna nödvändig. Leken kan ej befallande framhållas, ty då är den ej lek långre; den måste med len hand vidröras, såvida ej dess poetiska omklädnad skall bortfalla. Detta är ej möjligt om gymnasten Ha riktigt uppfattar lekens verkliga natur, som är liksom barnets egen. T. J. Hartelius.