skulle tillfalla de två lustspel som af en tillsatt komite förklarades förtjenta af denna uppmuntran. Komiten bestod af en teaterdirektör, en dramatisk skriftställare, en skådespelare, en teaterrecensent, och en professor i estetik. När alla prisskrifterna hunnit inkomma befunnos de utgöra icke mindre än 197 stycken, Af dessa belönades tre. Första priset erhöll en poliskommissarie Schaupert, det andra författaren Wolfgang Miller, och det tredje (en belöning af 50 dukater) författaren Ernst Wichert. Dessutom antogos till uppförande så många af de inlemnade lustspelen, att de ensamma upptaga repertoiren för ett helt år. Det är ju ett ganska vackert resultat af en pristäfling? Från det att lustspelsdiktarne höllo på att dö ut har man på ett år framkallat en hel dramatisk litteratur inom den glada genren. Och detta har icke kostat mer än 350 dukater! Tänk om vår svenska teater en gång skulle komma i den ställning, att den visade ett dylikt lefvande intresse för att skapa en inhemsk dramatisk litteratur. Det är möjligt, men knappast troligt, förr än folkets representanter förklara, att de icke bevilja anslag åt en kunglig teater med militäroch hofmannaintressen, utan blott åt en nationalteater, som icke har andra intressen än att höja konsten i vårt land. Richard.