nan i 8verge om en insamling af penningar, hvilka sedan skulle. användas till inköp af en brudgåfva till prinsessan Lovisa. en hvad som ej är så allmänt kändt, det är att dessa listor blifvit nedskickade till landsort: städerna till der boende högre embetsmän och inflytelserika personer, med begäran att dessa skola skaffa bidrag, ej allenast af de i staden boende, utan äfven kringsända ifrågavarande listor till alla socknar på landsbygden. on Så har blifvit begärdt i min hembygd, till icke ringa obehag för mången. Låtom oss närmare betrakta saken. . . Personer, som hafva råd att gifva bort sina penmingar, de som tycka sig ej kunna neka att skrifva på listorna, och slutligen de som göra det blott af fåfänga, skola lemna sina bidrag, som säkert skola uppgå till en betydlig summa, för hvilken en brudgå va köpes och öfverlemnas åt den höga personen, med tal om: hur älskad hon är af svenska folket, och hur alla skyndat sig att bidraga till detta bevis på sin stora kärlek för henne. Huru mycken sanning, som kommer att finnas i en dylik fras, vet ni, min herre, lika väl som jag! Detta är den ena sidan af saken. Den andra mörkare och allvarligare är, att i en tid, då nöd och arbetslöshet råda öfverallt i landet, är det hjertlöst att begära penningesammanskott till annat än till lindrande af denna nöd. I den trakt, der jag bor, har missväxten förliden sommar varit stor och jag kan ej omtala all fattigdom och allt elände jag dagligen ser. Länets styresman har hos K. M:t sökt undsättningslån, för att i någon mån kunna afnjelpa bristen, men denna begäran blef afslagen, och samtidigt med detta afslag ankommo de förut nämnda listorna, på hvilka bidrag begäras — ej allenast af den rikare befolkningen, utan äfven af de mindre bemedlade å landsbygden — till en dyrbar gåfva åt en medlem af vårt konungahus. Reflexionerna göra sig sjelfval . På ett annat ställe säger brefskrifverskan: Jag för min del har samtalat med flera personer angående denna insamling. Alla ha varit missnöjda, men de flesta hafva tyckt sig ej kunna neka sitt bidrag derför, att de då skulle komma i en obehaglig ställning gentemot de inflytelserika personer som ha insamlingen om hand. Hvad värde kan under sådana omständigheter ifrågavarande brudgåfva ha? Och hur mången fattig och hjelpbehöfvande kommer ej sedan att nekas den skärf, som de så väl behöft, derför att den gått till brudgåfva åt prinsessan? Ack, den svenska qvinnan ger så gerna sin innerliga välönskan till den unga furstinnan, då hon reser till det nya fäderneslandet, men sin skärf ger hon hellre till någon af de tusentals nödlidande, som hon dagligen hör ropa på hjelp. Vår nu så lyckliga prinsessa är ju äfven en svensk qvinna, och jag är förvissad om, att ville man låta henne veta sanningen, så skulle hon skynda att som den dyrbaraste brudgåfva utbedja sig få gifva de för hennes skull insamlade medlen till de hjelpbehöfvande i fosterlandet. Och, då skulle hon till sitt nya hem medföra sina landsmäns välsignelser och tacksamhet som brudgåfva. Blenda. Hvad Blenda här uttalat är så öfverensstämmande med hvad folket i allmänhet tänker om den pågående insamlingen till brudgåfva åt prinsessan Lovisa, att det med skäl kan sägas vara ett uttryck af den allmänna meningen. Brefskrifverskan uppmanar mig att vidröra detta tanklösa förfarande och att borttaga bindeln för ögonen på dem som ej se eller vilja se sanna förhållandet. Till svar derpå kan jag tryggt säga, att ingen finnes som icke ser vederbörandes stora misstag, och att tala till dem som icke vilja se är att kasta säden ut på hälleberget. Derför inskränker jag mig till att med Blenda utropa: Reflektionerna göra sig sjelfva! Det finnes dessutom så mycket annat att reflektera öfver, och en krönikeskrifvare får icke stanna för länge vid ett ämne. I dag börjas den stora folkräkningen, och då har män att tänka på hushållslistorna, Den, som födes innan klockan slår tolf i natt, får vara med, men när sista slaget förklingat är det för sent, och den, som da ser dagens ljus, kommer inte till statistiska byrån förr än nästa gång folket skall räknas. Är det någon, som ligger i själtåget och kan härda ut till midnatt, så tar han den trösten med sig i grafven, att han får lefva på papperet tills nästa hushållslista skritves. Kungliga teaterns hushållslista kommer icke att visa prof på god hushållning, ty på den skola namnen Cari, Bentami och Ambrosi skrifvas. Hade folkräkningen dröjt ännu några dagar, så hade möjligen namnet Mendioroz kommit med, ty fråga lärer vara å bane att engagera den italienske sångaren, för att kunna bjuda publiken på italiensk opera när Sorardi kommer hit. De svenska artisterna ställas på indragningsstat, och några af dem, som betalas pr gång för hvar afton de uppträda, sättas på svältkur. Också här göra reflektionerna sig sjeltva! Signora Caris debut i går afton egde rum för en välbesatt salong. Man hade väntat sig ett utsåldt hus, men det uteblef, oaktadt dagen var kunglig. Den berömda signoran; skördade lifligt bifall för sin sång och sitt spel. Hennes stämma framstod som vanligt genom sin skönhet, och man beklagade blott att hon fått på sin lott att ställa till förbistring inom den svenska operan. Sigaoran skall bland annat äfven sjunga Fides parti uti Profeten, der hr Hafgren skall utföra titelrollen. Det är förvånande att icke teaterstyrelsen tänkt på att ingen är profet 1 sitt eget land och med tanken derpå gifvit titelrollen åt signor Bentami. Det skulle ha varit passande för slägtskapens skull, ty när Fids sjunger italienska, så bör väl hennes son (profeten) svara henne på samma språk, Dramatiska teatern har upptagit ett af Bendix äldre lustspel Narras inte! och en fransk dussinpjes Susanna och gubbarne. Läkaren har utvecklat en helsosam dragningskraft på Mindre teaterns publik, och skall nog hålla lifvet uppe tills Syfröknarne hinna anlända på nyåret. Södra teatern gifver il morgon sin gärd åt August Blanches minne genom att upptaga Positivhataren och låta den hädangåangne författarens skapelser framträda i Odödlighetens tempel, Frans Hodells nyärspjes. Äfven Mindre teatern bjuder på l ett nyarsskämt, kalladt: Sammanbindningsbanan. i Hufvudstadens teatrar erbjuda för öfrigt). få nyheter, och af så kallade kassapjeser har man icke sett ett spår, en följd deraf att dylika stycken i är varit mer än vanligt synta på utlandets teatrar. Den ende ttare som fortfarande gör lycka är Often, och hans sista operett, La Perichole, Paris emottagits med samma nöje som Storhertiginnan då hon först trädde fram. Denna gång är Offenbachs hjeltinna en spansk gatsångerska, och stycket lär spela i Peru,: 2en förmodligen under en annan tidrymd än den nuvarande jordbäfnivgsperioden, ty den sla för dan lada kbaniue