som synes. — Uppgiften att luktnerven är utbredd öfver näsans slemhinna, skall äfven tillhöra oriktigheterna. Feddersen säger: Lugtenervene sprede sig paa den Slimhinde, som findes i Nesens inre Hulhed. — Paradisfågeln finnes på Nya Guinea, som är en ö i Australien; men detaljen af öns namn är öfverflödig. — Som oriktig et anmärkes äfven, att jag sagt, att insekternas kroppsdelar sammanhänga genom fina trådar. Feddersen, som jag ännu en gång måste citera, säger: en dubbelt Nervesnor, paa hvilken findes Nerveknude). Ville då anmälaren, att jag skulle ha sagt: ett snöre med knutar på! I förbigående kan jag här som oriktig omnämna uppgifter i Berlins naturlära. sid. 16, att alla djur kunna fritt röra sig från ett ställe till ett annat. (Kursiv. gjord af mig.) Huruvida det är ett så lyckadt uttryck, att kräftorna hafva magen i hufvudet (Berlins naturlära sid. 50), vet jag icke; men detta påminner mig om en historia, som jag för icke längesedan hörde på en föreläsning af en lärd man, hvilken berättade för sin förvånade åhörarekrets, att i Indien bade blifvit tödt ett barn med två hufvuden, det ena ofvanpå det andra, och med alldeles skilda nervsystemer, så att när det ena hufvudet gret, så skrattade det andra, när det ena sof, så vakade det andra och tvärtom. Olyckligtvis dog barnet, berättade föreläsaren. Min granne på bänken, som var en praktisk man, undrade om det icke skulle gått an att halshugga det ena hufvudet (det öfre naturligtvis, hvilken parentes gäller anmälaren, för att undvika missförstånd), så hade barnet kanhända blifvit vid lif. Måhända lika apokryfrisk är berättelsen i Berlins läsebok, om en frossare, som mellan måltiderna kunde svepa magskinnet omkring sig som ett kläde. Af anmälarens öfriga anmärkningar har ja; icke kunnat få ut någonting. Troligen skal det vara hans mening, att beskrifningarne äro ofullständiga; men jag tar mig då friheten att rätta en föreställning, som synes hafva föresväfvat anmälaren, nemligen att det skulle varit min afsigt att med detta lilla arbete göra en läsebok öfverflödig. Tvärtom anser jag att en läsebok bör stå vid sidar af läroboken. Att inom det korta omfång för läroboken, hvilket, för billigheten i pris m. m., är nödvändigt, lemna utförliga beskrifningar, låter sig icke göra. Af ofvanstående framställning finner läsaren, hvaruti de s. k. tallösa bristerna bestå; och mitt brott synes således hufvudsakligen ligga deruti, att jag vågat uppträds som affälling från dogmen om oförvitligheten af Berlins lärobok i naturlära. Jag kar icke neka, att jag på förhand väntat at! blifva förkättrad derför, och anmälarens anfall har derföre knappast förvånat mig. Dö jag emellertid i principen afvikit från dennö lärobok, likasom jag der iakttagit ganske många oriktigheter i sak, så må det tillåta: mig, att jag fortfarande betraktar mitt arbete såsom icke alldeles öfverflödigt, på samma gång jag med tacksamhet emottager de rättelser, som röra faktiska förhållanden, föl att deraf i en möjligen blifvande ny upplag: begagna mig. C. W. Paijkull.