Gen mäle. I anledning af en i Aftonbladet för den December befintlig anmälan af min nylien utgifna lärobok i naturlära, avhåller jag tt få yttra några ord, synnerligen med afeende på den af anmälaren uttalade åsigten tt vid sidan af Berlins lärooch läsebok i amma ämne hvarje annat arbete skulle vara nödigt. Jag måste i den fria konkurrenens namn protestera mot en dylik uppfatting. Min lärobok är affattad efter en elt annan plan än den af Berlin följda; jag ar, i stället för uppradande af fakta, sökt nföra system i behandlingen af ämnet; och ag har dervid följt en uppfordran af flera kickliga skolmän, som i lik et med mig önkat en mera syntetiskt affattad lärobok. Ivilken plan, som kommer att vinna det törsta förtroende, lärer väl framtiden aföra; här vill jag blott anmärka, att förelen af naturläran såsom bildningsmedel och ecept mot vidskepelse och fördomar icke så nycket ligger i kunskapen om en mängd enkilta företeelser, utan just om den lagnliga ordning, som uppenbarar sig i natuen; först när man erkänner naturlagarnes felbarhet, tror man på naturen, d.v.s. man ret, att hvarje fenomen i sinneverlden har in naturliga förklaring. Det motsatta förfarandet, att endast uppada fakta, kan deremot medföra sin fara, ch det har till och med kunnat leda en verson med hr. Berlins mångsidiga kunskaver och, bildning på villospår, såsom då han ill exempel i läroboken, 6:te uppl.,:sid. 21, äger, att vi kunna lära af bibeln, att fåren voro de första djur, som gjordes tama, ty ler står, att Abel, Adams son, var en fårarerde. Der står mycket i bibeln, som man ret; och jag är icke bland dem, som vilja öra en mnaturlära af bibeln. Hvad nyssvämnda faktum vidkommer, så är det orikigt eller åtminstone högst osannolikt; och rela argumentationen är ett nonsens, såsom nan vid minsta eftertanka finner. Med all aktning för hr Berlins läroböcker, kan jag cke dela den doktrinära och prohibitistiska wsigt, som vill upphöja dem till trosartiklar; röfrigt behöfver man i Berlins lärobok i naturlära för ingen del leta efter oegentligneter, för att icke säga oriktigheter. Här ir visserligen icke stället för en genomsående kritik af denna bok; likväl blir jag tillfälle att i det följande uppvisa en hel lel felaktigheter, då jag nemligen skall söka att bemöta de af anmälaren uppdagade bristerna i mitt arbete. Anmälaren har iakttagit hufvudsakligen ;renne fel af någon betydenhet; hvaraf det förnämsta finnes i beskrifningen om ebb och lod, der det genom skriffel inkommit, att hafvet stiger och faller hvar sjette timme, i stället för hvar tolf.e timme. Det andra felet rör lejonet, om hvilket jag sagt, att det ir det starkaste bland landtdjuren (icke land djuren, såsom anmälaren påbördat mig) stället för bland rofdjuren, och det tredje rör Axvallahed och är ett misstag. För öfrigt kan man i flera fall vara frestad att fråga, om anmälaren menat allvarigt, såsom då han till exempel kommer emot nig med en mulåspa och beskyller mig att hafva sagt, att: mulasnan kallas föl af häst och åsna; detta är bestämdt hans egen mulåsna, ty min mulåsna är i obestämd form och kursiverad; jag har nemligen sagt: mulssna kallas föl af häst och åsna, hvilket gör någon skilnad. Jag vill emellertid icke rida på anmälarens åsna; men frågar blott om uttrycket i Berlins naturlära, sid. 20, är mer upplysande; mulåsnan är ett mellanting melan åsna och hi — Villigt erkännes, att om jag, i likhet med anmälaren, hade satt ounkt efter orden: katten angriper ej rättap, utan lurar på hiunnen, så hade det tyvärr sott ut, som om katten aldrig skulle få råtan; menu läs meningen till punkt, och ni skall få se att hau kniper henne. — Min uppgift om igelkotten, att ban kap ralla hon sig som ett klot, och att, om man lå vidrör honom, så spärrar han ut taggarne, bör minst kunna ar barn missförstås. Bland pojkar är det en vanlig lek, när de ka fånr oat en igelkott, att retas med honom, genom att med handen vidröra taggarne på det hoprullade djuret, Likasom med en knyck spärrar då igelkotten ut taggarne, hygrvid ien oförvägne gerna rycker fingret tillbaka, för att undvika att klä blodig skjorta, Det vore ingen konst att taien igelkott, om han icke åstadkom sådana plötsliga och öfverraskande utspärrningar Rt taggarne, — Det klandrade uttrycket om rofdjuren: på fötterna hafva de tassar., påminner mig om frågan nir f, sid. 30, i Berlins naturlära: Hvad hafva de fyrtotade djoren på fötterna? Itt barn skulle mäbända svara: Djuren — de ha ingenting på fötternal Men genom den 6:te och 7:de frågan upplyses, att det begärda svaret är: klöfvar, tassar m.m. — Då jag sagt, att bäfverp kan bygga hus nästan som menniskan, så har jag ipindre afsett mönstret än systemet, såsom synes, om man behagar läsa fortsättningen af stycket, der jag berättar, att han hugger och framsläpar timmer, bygger i flera vaningar och smetar med jord och ler, Det är sannt, att bäfvern icke pppför sådana palatser som menniskan, men å andra sidan finnas millioper menniskor, som bo i us hus än häl verns; lyknelsen synes derföre ej så vågad. Det finnnes åtskilligt, som djuren kunna göra bättre än menniskan, Bpindlarne spinna en väf, hvars make i finhet vi icke istadkppmit, och fåglarne kunna flyga, det kan icke menniskan. — Apmälaren är i allmänhet misslynt med den plats jag gifvit menniskan. Likväl har jag icke, såsom Berlios npoturlära, ed, 85, gjort lapparne till vildar. — Min beskrifning. om jinelfvorna skall äfven innehålla någon oriktighet, — Jag har dock icke i Jikhet med Berlins naturlära, sid. 10, räknat pjuraras och blåsan till de organer, som tjena till att smita maten, helt enkelt af det skäl, att jag här som apporstädes hållit mig till den sys ematiska. framställnipgen. I beskrifningen af ögat har jag nyttiat en pluralis i stället för en singularis, för hvilket fel jag likväl väntar mig absolution. Deremot erkäpner jag icke som fel mitt påstående, att hvitögat är en af ögats hinner. Fedderseni Dyrerigets Naturhistorie säger: Senehinden danner Deekket for den störste Del af Öjecreblet og er hvid og uigjennemsigtio. Detta är ju hvitögat, feskriiz ningen i Berlins naturlära, sid. 11 och 12, kan jag deremot icke gilla; det heter der: ssat ligger långt in i hufvudet, så att en