mer än personerna, och uteslöte ej erkän-si nandet af den fond -af intelligens och dug-ti lighet, som finnes samlad inom vår embetsmannaverld. Den alltför vidlyftiga byråkra-fi tiska organisationen vore skadlig, dels deri-!v genom att den uppslukar en alltför stor delä af statens inkomster, dels derigenom att den!g medelst öfverdrifvet reglementerande och formalitetsomsvep inverkar förlamande på fi den privata företagsamheten, dels derigenom d att den från samhällets produktiva verksamlic het bortrycker en alltför stor del intelligens k och arbetskraft, som allmännyttigare kunde finna användning på annat håll. Talareno trodde, att det vore en af den nya repreli sentationens allra främsta uppgifter, att in-d skränka statsförmynderskapet, minska antalet I af dess kostsamma verktyg och utveckla v sjelfstyrelsen. S I nära samband härmed stode hela orga-s nisationen af vårt offentliga undervisnings-s väsende. I följd dels af folkskolans ännu k stora och allmänna brister, dels af den — II trots alla vackra fraser — blott alltför all-r mänt rådande ringaktningen af det industri-( ella arbetet och affärslifvet, går en betänk-1 ligt växande ström af lärjungar till ele-le mentarläroverken. Dessa äro i sjelfva verket embetsmannaskolor, och statsmakten har, åtminstone intill sista riksdagen, med en enl1 ligt talarens tanke alltför långt drifven be-g redvillighet utvidgat elementar-läroverkslf systemet. Så uppväxer en ofantlig skara afc aspiranter till alla möjliga statens embeten 1 och tjenster; i förening med målsmän, an-s hörige, vänner och vänners vänner bilda dell en stark förskansning för den vidlyftiga och lt kostsamma statsförvaltningen. Tal, trodde, att man bör arbeta i den riktningen, att en 1 god del af de för vårt land behöfliga elementarskolorna bli privata, att millionerna ! må anslås till folkskolan och yrkesskolor, : hundratusentalen åt den så kallade lärda sko-! lan. I sammanhang härmed antydde talaren: sin mening, att undervisningen kräfde sin ( egen målsman i konungens råd. j q Ånnu mer än rent politiska reformer an-l: såg talaren det allmänna rättstillståndets! utveckling, den personliga frihetens betryggande, påkalla representationens uppmärk: samhet. Han framhöll den fordran, att försvarslöshetsstadgan upphäfdes i hvad den angår för brott icke straffade personer, och: påpekade behofvet af reformer irättsskipningen, ledande till större snabbhet och större trygghet för den anklagade o. s. v. Slutligen ville talaren tillägga ett par ord om sin personliga ställning till den fråga, som församlat ett så stort antal valmän. I det berömda anförande till statsrådets protokoll, hvarih. exc. hr justitiestatsministern förvarat den motivering, som ledde H. Mi:ts! regering vid framläggande af förslaget till nu gällande riksdagsordning, yttras att det är: andras förtroende, ej sjelfförtroendet, som är representantkallets rätta ursprung; på den runden förkastade h. exe. kandidaturen, ock — synes det — ej såsom en på frivillig väg sig utbildande politisk sedvana, utan blott såsom obligatoriskt lagbud. Om de anförda orden innehålla en helsosam erinran, väl värd att behjertas af äldre, mera erfarne och insigtsfulle män, så kunde de väl tyckas böra innebära en afskräckande varning för en person i talarens ställning, och de skulle äfven ha gjort det, om han ej mottagit en så bestämd och välvillig uppmuntran från personer af såväl sinsemellan som från talarens skiljaktiga tänkesätt. Äfvenväl kunde en starkare sjelftillit, än talarens, finna skäl nog till tvekan vid tanken på, hvem det var, vilkens plats de väljande ha att fylla. Han behöfde ej invänta, att någon annan sade honom, hvad han måste säga sig sjelf, att, vid jemförelse med företrädarens lysande talang, föga annat vore af honom att påräkna, än ett allvarligt arbete i ärlig afsigt och,,i stridex, blanka vapen. Om han likväl dristade uttrycka den förhoppningen, att sjelfva tyngden af en vigtig uppgift vore egnad att höja och stålsätta ungdomliga krafter, så trodde han, att det ej borde läggas honom till last såsom öfvermod, hvilket det i sjelfva verket icke vore. Hr Hedin hade flere gånger blifvit afbruten af lifliga bitallsyttrigar, hvilka, då han slöt, med förnyad styrka utbröto. Kammarherren Boy uppträdde härefter och yttrade, att det vore för alla klart, att här funnes blott två kandidater; det var således icke en tredje, som nu framträdde. Han bad emellertid att få, till hvem som behagade upptaga dem, framställa några interpellationer, som han ansåg önskvärdt att få besvarade. Tal. berörde härvid försvarsväsendet, administrationen, rättskipningen Mm. fl. områden, men fördjupade sig i detaljer, som tröttade församlingen och framkallade yttringar af otålighet, helst det lågmälda anförandet icke hördes i aflägsnare delar af det stora rummet. Slutligen afbröts tal. af hr Hazelius med en fråga, om han vore kandidat, hvarpå, sed n denna fråga blifvit nekande besvarad, hr Hazelius anmärkte, atti sådant fall församlingen, som tillstädeskommit för att höra kandidaternas åsigter, ej kunde ha någon upptyggelse af att höra kammarherrens tankar. Emellertid anhöll hr Hazelius att om till äfventyrs någon kandidat icke här tillstädeskommit, antagligen derföre att han ansåg sina åsigter förut kända, sådant icke måtte läggas honom till last. Sedan, med anledning af hvad som förelupit, hr Boy afbrutit sitt anförande och hri Hierta, såsom ordförande, inlagt en liten reservation mot en alltför bokstaflig tillämpning af hr Hazelii nyss uttalade, i allmänhet rigtiga, åsigter i afseende å andra personers l: befogenhet att här framställa åsigter,lemna: des ordet åt Skräddaremästaren G. W. Roos, som erkände de stora förtjensterna hos såväl hr : Lindhagen som hr Hedin, men förklarade sig dock nu ämna rösta på den senare, då man rag 2 oo HOTA nåd må