Till en början ville talaren då bekänna, att han ansåge dem ha orätt, som pläga uppställa teori och praktik eller, som det ock plägar kallas, ideerna och verkligheten såsom egande föga annat med hvarandra gemensamt, än den förbittrade strid, de stundom tyckas föra på historiens skådeplats. Skulle det ej månne, rättare, förhålla sig så, att båda i sjelfva verket äro ett och detsamma, från olika sidor sedt? Och om så är, så ville det synas talaren, som om striden mellan, hvad man kallar, ideernas män och de praktiska männen dels vore mera inbillad än verklig, dels — der den på allvar ifrågakommer — utgjorde ett oumbärligt moment i och för en sund utveckling, för att nemligen förebygga ensidighet i vare sig den ena eller den andra riktningen. Och vidare — detta, att man, såsom politiker icke vill, att så säga, lefva för dagen eller taga dagen som den kommer, utan fastmer bemödar sig, så godt man kan, att för sig uppmäta samhällsarbetets stora fält, för: att sålunda kunna se de olika och mångartade reformbehofven i deras inre samband med hvarandra och derigenom sättas i stånd att åstadkomma enhet och följdriktighet i det praktiska reformsträfvandet, det förutsatte, enligt talarens mening, ingalunda en så ensidigt teoretisk eller s. k. doktrinär uppfattning, att man derför behöfver tro sig kunna eller, om det vore möjligt, ens börai ett slag bortsopa samhällsinrättningar, som vuxit sekler igenom och derigenom vunnit sin styrka. Och slutligen, om man ur en uppställd politisk princip utdroge ända till de yttersta kunseqvenserna, så dels vore det ett lämpligt förfarande, för att genom de senare pröfva den förras riktighet, dels vore det ej derföre nödvändigt att undanskjuta den erfarenhet, all historia gifver vid handen, att de nya ideernas förverkligande tryggast sker steg för steg, och att för dem först och främst bör genom flitigt arbete förberedas den tänkesättens andliga jordmån, i hvilken de kunna slå rötter, som stå starka mot hvarje reaktion och trotsa tidens skiften. Om man ginge att tillämpa dessa allmänna satser på några särskilda frågor, som för närvarande stå högt upp på de allmänna intressenas föredragningslista, så mötte först det oafvisliga yrkandet om reform af nuvarande bestämmelser för den kommunala rösträtten. Talaren vore visserligen djupt öfvertygad, att personlighetsprincipen vore den innersta drifkraften i hela det moderna odlingsarbetet, och att den, rätt fattad — d. v. s. i betydelsen af lika rätt för hvarje aktiv statsborgare — en gång skall göra sig gällande på nu ifrågavarande område. Mentalarens kärlek till denna ide vore icke så platonisk, att ban, tör nöjet blott att få proklamera den eller på papperet ådagalägga dess teoretiska giltighet, ville säga nej till en verklig och väsentlig förbättring genom en graderad skala, om en sådan reform erbjödes. Möjligen kunna undantagsfall gifvas, då det är politiskt försvarligt, ja riktigt att ej antaga en halteller fjerdedels reform, då nemligen, när man med visshet kunde förutse, att den lilla och föga eller intet betydande eftergift, som stode till buds, blott skulle undanskjuta den genomgripande reform, som vore af nöden och som eljest med en smula tålamod stode att vinna. Men sådana fall vore säkerligen sällsynta, och i detta vore det goda, som genom en medelvägsreform kan uppnås, alltför vigtigt. ja oumbärligt, för att talaren -kunde anse tillåtligt att försmå detsamma under lång och fåfäng väntan på det bästa. För den talrika medborgareklass skull, som för närvarande är beröfvad hvarje annat än ett blott nominelt inflytande å vården om de kommunala angelägenheterna, och hvilkens rätt och intresse derigenom stode i fara att förbises och missvårdas; — för den medborgerliga andans, för den medborgerliga endrägtens skull ansåge sig talaren oberättigad att afvisa en reform, som innebure en verklig förbättring, om den än ickeprincipielt vore fullt tillfredsställaude. Taälaren hade nämnt: medborgerlig anda och endrägt. Detta ledde blicken till ett annat samhällslifvets område, der man ännu envisas att upprätthålla klass-skilnad och splittra folkets enhetskänsla och deraf-beroende kraft — nemligen det religiösa. Detta, att staten vill befalla öfver individens tro och göra hans medborgerliga rättigheter beroende af hans religiösa bekännelse, det vore — för att nämna saken med dess rätta namn — ingenting annat än en hednisk princip midt uppe i ett århundrade, som kallar sig det nittonde kristna. Det är det gamla Greklands, det fordna Roms statsprincip: det är en statsmaktens inkräktning utom dess berättigade område. Emedan man oriktigt vant sig att betrakta despotism såsom möjlig blott under enväldig konungamakt, glömmande att den kan finnas under alla statsformer, så förbisåge man, att den egde rum i Sverge: ty här utöfvas denna religiösa statsdespotism af en konstitutionel regent och en folkvald riksdag enligt af dem gemensamt stiftad grundlag och allmän lag, men det förändrar visst icke sjelfva saken. Det gifves andra områden, der statsmakten tillförene utöfvat en liknande despotism, men som den nu frigifvit — till exempel näringarnes. Svårligen ville någon numera neka, att det var våld från statsmaktens sida att föreskrifva, hvar det, hvar ett annat yrke finge drifvas, till hvem jag skulle sälja, af hvem köpa, och till hvad pris. Måtte man snart erkänna, att det gifves andra och ännu heligare individuella rättigheter, mot hvilka våld ej blott kan öfvas, utan ock verkligen öfvas i vårt fria land. Från den tid, då statsmaktens allestädesnärvarande ingrepp i individens och kommunens fria verksamhet utbildades, i samband med den uppåtsträfvande konungamaktens centraliseringsarbete, qvarstår i vårt land ett för nutida förhållanden ej blott onödigt vidlyftigt, utan ock skadligt embetsmannavälde: I enna anmärkning drabbade institutionen. RR