samhällsutvecklingen ginge långsammare, den andra att den ginge fortare. Det vore derföre önskvärdt, att de, som ville ifrågakomma vid valet, uttalade sina åsigter, till ledning för de valmän, hvilka, i likhet med talaren sjelf, ännu voro tveksamma om hvilken de skulle gifva sin röst. Häradshöfding Hultgren fick härefter ordet och omförmälde, att ett härstädes befintligt sällskap, som kallade sig den nyliberala klubben, beslutit att vid det förestående valet såsom kandidat uppställa kapten J. Mankell. Flere ledamöter af andra kammaren, med hvilka sällskapet stode i korrespondens, hade önskat att hr M. skulle blifva medlem at denna kammare, hvars ledamöter han redan förut enskildt tillhandagått med råd och upplysningar rörande armåe-frågan, hvilken antagligen kommer att vid nästa riksdag blifva ett af de vigtigaste öfverläggningsämnena. Hr Hultgren föreslog derföre nu hr Mankell och uppmanade honom att gifva valmännen del af sina åsigter, synnerligast i arme-frågan. Kapten Mankell uppträdde med anledning häraf och yttrade, att då genom den oförgätlige Blanches bortgång en plats blef ledig bland hufvudstadens riksdagsmän, hade det genast varit klart för honom, att enighet var nödvändig på den sida talaren tillhörde, nemligen den frisinnade, så vida det skulle lyckas att vid valet göra sig gällande. Nu hade emellertid från denna sida två kandidater blifvit ifrågasatta, talaren sjelf och litteratören hr Hedin. Hvilkendera som hade största utsigterna att förena valmännens röster vore visserligen svårt att säga, men efter hvad som under de senare dagarne försports, hade talaren anledning tro, att herr Hedin hade större utsigter än talaren, och från detta ögonblick hade det blifvit honom en helig pligt att afträda för att förebygga en splittring bland de liberala. Dessa vore visserligen ej de minst talrika bland valmännen, men de konservativa hade lättare tillfälle att hålla tillsammans och bättre tid att utöfva sin valrätt. Talaren uppmanade derföre dem, som kunnat önska skänka honom sina röster att i stället förena sig om herr Hedin, hvars talanger och snille på sista tiden gjort sig så allmänt bemärkta och uppskattade. — Medan talaren hade ordet ville han slutligen begagna tillfället att tillbakavisa, mindre de beskyllningar som blifvit mot honom framkastade om ljumhet för den liberala saken, än de öfverdrifter, hvilka man velat tillvita honom. Hvad särskildt armöfrågan anginge, hade man utpekat talaren såsom en anhängare af indelningsverket och han ville derföre nu förklara, att han trodde det man skulle vara bra kortsynt, om man förbisåge, att indelhingsverket numera fullgjort sin uppgift och måste afskaffas. Men det finge dervid icke förgätas, att mani och med detsamma mäste frångå den s. k.stamprincipen, ty den indelta armeen vore den enda stam som vore möjlig i Sverge, och man måste följaktligen vara beredd att underkasta sig de uppoffringar som en allmän folkbeväpning medförde. Tillika måste man hafva klart för sig huru öfvergången skall beredas, ty fäderneslandet får intet ögonblick vara försvarslöst. General Hazelius ville med all öppenhet uttala sin mening, hvilken han hoppades skulle af alla upptagas med fördragsamhet. Talaren kunde icke önska framgång åt den sida, som kallade sig den nyliberala. Ty striden vore icke, såsom den föregående talaren sagt, mellan de konservativa och liberala, utan mellan de liberala och de nyliberala. Den siste talaren sjelf vore icke liberal, han vore nyliberal. Ingen konservativ kandidat hade blifvit ifrågasatt, om icke möjligen kapten v. Francken; men den af alla: tre tidningarne (af tre stora tidningar, rättade sig strax derefter talaren) uppställda kandidaten, hr Lindhagen, han är liberal, han är en anhängare icke blott af framåtskridandet, utan af framåt-gåendet. Talaren sjelf vore icke konservativ, men han vore ej heller så liberal; som hr Lindhagen, hvars insigt, erfarenhet, karakter och brinnande nit för allmänna engelägenheter han egnade de högsta loford... Deremot ville han lifligt, bestämdt uttala sin öfvertygelse att de nylibe. ralas sträfvanden ej vore förenliga med fäderneslandets väl. Bland de nyliberalas åsigtor funnos sådana, som gå ut på framåtryckandet, framåt-rusandet, och om tal. ännu vore publicist skulle han bekämpa dem med alla sina krafter, med allt sitt förstånds ljus. Att här uttala sina åsigter rörande allmänna frågor ansåg tal. ej vara på sin plats, men då armefrågan blifvitaf en annan talare vidrörd, kunde han icke underlåtä att säga, att den armå, som häfdat sitt anseende vid Narwa, vid Holofzin, ja äfven vid Pultava, visserligen icke ännu kunde anses ha spelt ut sin roll. En folkbeväpning utan stam vore ett oting. För denna åsigt ville han lefva och. dö! Tal. slöt med att förklara hr Lindhagen vara de liberalas kandidat, och då detta yttrande af församlingen besvarades med allmänna och starka nej-rop, tillade han, att han icke ansåg dessa rop vederlägga hans uppgift ty det vore de nyliberala som yttrade sig. Då hr Hazelius nedstigit från estraden, uppstod ett ögonblicks paus, som följdes af talrika rop på hr Hedin. Denne föranleddes häraf att framträda. Vi lemna här en så vidt möjligt fullständig redogörelse för hans yttrande: Innan hag — sade han — ginge att i korthet redogöra för sina åsigter i de samhällsfrågor, bland de många å dagordningen stående, i hvilka han hoppades, dels genom studier dels genom att uppmärksamt följa det politiska utvecklingsarbetet i vårt fädernesland under det sista årtiondet, ha vunnit någon insigt, önskade han få antyda sin uppfattning at det politiska reformarbetets karakter i det hela eller, med andra ord, sin uppfattning af det rätta förhållandet mellan politiska principer och politisk praktik.