klart och Otvertygande Sal Metmuetva tv flesta missförhålländen uti nu gällande förordningar rörande fattigvården m. m., Varande min afsigt med frågans framhållande på detta sätt, att få den beaktad af allmänheten och behandlad, så fort som möjligt, af vederbörande auktoriteter, eller genom enskilda fosterlandsvänners samverkan. 0. 8. Utdraget lyder som följer: Om Fattiglagens 1 8 2 mom., sådan den lyder i k. förordningen den 25 Jan. 1855. Då en verldslig lag yttrar sig huru långt välörenhet mot slägtingar bör gå, så upphäfver den den kristliga välgörenheten, som utsträcker sin fordran till alla slägtingar. Då hvar och en före fattiglagens utgifvande kände sig manad till hvarje kärleksuppoffring och kärleksverk, så har denna lag befriat honom nästan från all kristlig välgörenhet. Man har blifvit lagligen berättigad att icke hjelpa en enda menniska, mer än föräldrar och egna barn. Befrielsen från välgörenhet derutöfver föder dernäst af sig frestelsen att också vilja befrias ifrån dessa allra närmaste. Det skall bero af förmågan att bjelpa dem. Så snart en promulgerad lag medgifver oss att räkna med förImågan, så är det klart att 99.100 skola anse sig icke förmå, och den som sjelf anser sig icke förmå, sjunker snart ner till verklig oförmåga — förmågan dör bort i samma mån som det medgifves vara rätt att icke öfva kristlig verksamhet, den . personliga dugligheten och villigheten neutraliseras. Men icke nog härmed! Lagen gifver ännu vidare hvar och en rätt att pröfva om han är så pass frisk och arbetsför att han kan försörja sin : egen person: Lagen går rf den hos när . stan ala menniskor befintliga böjelsen att hjelpas af andra halfväges till mötes. Denna lag är ett fm att fostra lata personer och ett LR olk. Sedan den personliga kraften och dugligheten blifvit på sådant sätt betydligt förminskade, så förfaller a verkligen till både pjunkighet, sjuklighet och svaghet. Så snart någon en lång tid gått och väntat på andras biträde, lifver han i sjelfva verket oduglig. Fattiglagens allrastörsta fel är att den lagstiftar : angående socknens skyldighet emot den fattige; : men har ingenting positivt att säga om personens åligganden emot socknen eller samhället. Socknen skall hafva omsorg om alla, men ingen kan a gås hafva omsorg om det hela, eller ens sig sjelf. If uttiglagen 2, 4, 5, 6 SS: ;Bettlande tillåtes icke. — Vid meddelande af understöd skall afseende ! fästas på den behöfvandes större eller mindre för. måga att försörja sig sjelf — understödet skall afse endast de nödvändigaste behofven:. Detta låter ganska godt. Men vi hafva redan antydt, att förmågan och behofven bero af hvarje individs egen öfning att uppehålla förmågan och afhjelpa bebofven, och då denna öfning. beror på hemmet och personen, så är socknen värnlös, der dessa intet eller litet i den vägen företaga. Då nu hvarje hem och hvarje föräldrapar, ja, hvarje barn, redan från början vet att socknen vid behof skall föda, kläda och herbergera dem, så är klart, att egen upprätthållelse icke blifver hemmets eiler Porn hufvudsak. Härtill liger nu sjelfva hufvudgrunden dertill att de odugigas och derföre behöfvandes antal så ofantligt stiger, att äran af arbetet dör bort, och att hvar och en sträfvar att komma ur kroppsarbetet till så ringa ansträngning som möjligt. Men då folket skyr ansträngningen och sträcker sig efter främmande hjelp så blifver det dagligen mer och mer armt, modoch förhoppningslöst. Så födes den föreställningen, att på denna orten —i detta landet kan man icke berga sig, här — uti eller nära mitt hem — är omöjligt att vara — alltså ut ur landet eller ut att tigga. Så brister familjbandet sönder. Vi veta ju att de allraflesta äktenskap numera ingås utan tanke på bostad och framtida bergning, gå att familjen i sjelfva verket från första början icke finnes till i inre mening. Nu öfvergifver husfadren familjen, den mindre jordegaren ej ens alltid undantagen, och försörjer blott sig sjelf. Han gör det ett par tro år efter bröllopet. Hustrun och barnen kläda sig i de uslaste trasor, lemna sina bättre kläder hemma, låta smutsen hölja dem, håret växa och hänga, hvarigenom de få ett utseende af halft vansinne. Då det nu tillika förbåller sig så, att hoparne på detta sättet verkligen få åtminstone föda, så är tydligt att lockelsen till ett sådant lättjelif är mycket stor, och att den gifvande allmänheten uppfostrar lättjan, fattigdomen och nöden. Man och hustru träffas emellertid åtminstone sedan de arbetsamma i hemorten fått sin gröda inbergad och familjen förökes. I samma mån blifver det mer och mer omöjligt att upprätta sig efter det djupa fallet i lättja och uselhet. Allmänheten fortfar att förse den tiggande familjen med gåfvor — att komma tillbaka till: arbetet blifver alldeles omöjligt. Under vandringen får tiggarne i mångahanda måtto höra att deras egen socken är pligtig försörja sina fattiga. Med påstående derom komma de tillbaka tilll. hemmet, socknen svarar: Du är frisk och arbets1 för, arbeta,! Detta kunna de icke mer om de än wie, derföre vill ingen hafva dem. Om någonl. gifvör dem arbete, så blifver det dåligt gjordt och betalningen alltid för liten. Emellertid få de mat också i hemorten, på tiggeriets väg. Emellan socknen och dessa uppstår . ett hat i dot man å ena sidan anser att man borde : hafva försörjning och å den andre påstås att del. kunna försörja s:g sjelfva om de blott ville. Be-l. traktadt från dessa olyckliges sida blifver deras : ställning dev, att de anse sig lida orätt af-sock-. nen, och få ett hat till de fattigbidragande der, men anse den tiggargifvande allmänheten för sina bästa vänner. Betraktadt från socknens sida är den redlög mot alla dessa påtryckningar, dess fattigbidrag stiga otroligt, den känner: sig af lagen nedtryckt till slafveri, under de växande tiggarskarorna och — gp Ja, det finnes till och med en opinion som hatar dem, hvilka ega något, för det de icke släppa tiil nog; och om någon enskild person söker hålla emot, att samhället och den fattige ej må sjunka nedersta djupet, så anser man sig hafva skäl att offentligen brännmärka honom, såsom en äreförgäten girigbuk, tyrann och dylikt. Att arbeta för gBkarornag Adlande till arbete betraktas som etti omenskligt beteende och då nu hvarje ledamot i sockenstyrelserna måste hålla emot eländet, så blifver hans uppdrag det förhatligaste och pinsammaste, så att man anser sig olycklig, då man får göra med fattigvård. Ingen betalning kan. upp-i väga det obehag, som den får lida, hvilken skall stå mellan de fattigbidragande och tiggarne. Det är en känd sak, att ungt friskt folk också kläder ut sig till tiggare — ensamma personer i sina bästa år — och äfven för dessa går tiggeriet obehindradt. Visserligen griper man åtskillige sådana undantagsvis, och förer dem till deras hemort; men sedan fordrar sjelfva öfverheten att socknen skall betala kostnaden. Iar då socknen den singaste rättighet, att använda ett enda verksamt medel att: hindra dem stryka omkring? Visst icke! Ivar och en går hvart ban vill, ingen får lägga det minsta hinder i vägen derför. .Då nu lättingår gifva sig ut, så behaudlar man den saken, lika som socknarne hade gjort detta onda. Således måste socknarnas nämnder ligga i ständig delo md landshöfdingeembetetsjkronobetjente och andra sucknar i dessa mål. Nu anslår fattigvården underhåll åt familjer och otuktsmödrar, men mödrar och barn uttaga icke understödet, emedan de äro ute på tiggarvandring. Der detta skrifves har det just I år händt, att fattigvården anslagit daglig skolkost åt 15 d20 skolbarn och åt tvenne sådana barns mödrar, utom åt många andra, på det barnen skulle få undervisning och uppehälle, samt mödrarne tillaga maten åt egna och andras barn. Men hvarken mödrarne eller barnen hafva varit tillfinnandes. De hafva ansett sig hafva det bättre då de tisgt, efter som de då icke ens behöfva tillata de 10—12 mål mat, som de under tiggandet få om dagen. Men kyr 1-orådet skall in varna sådana föräldrar? Ja visst!