-Jaf vida större betydenhet. Derigenom a Ilafbränningen genast från början blef utföi , J under en vetenskapsmans ledning, har de e redan efter några månaders arbete komm t till en hög ståndpunkt i tekniskt afseend t Man jemföre dermed bränvinstillverkninge -Jaf spanmål och potates, hvilken, ehuru de bedrifvits mer än ett sekel i Sverge, änr står på en ganska låg ståndpunkt, jemför , med i andra länder. Orsaken dertill är, a j) man anser: nämnda handtering ganska vi .) kunna skötas här af personer fullkomlig lobekanta med kemiens första, enklast , grunder! .) Lafbränvinet, sådant det i allmänhet före kommer, har en smak som i någon mån på minner om genever; men den härrör frå den större eller mindre mängd barr sam qvistar och kottar, af tall som nästan allti finnes i lafven. År den åter fri från nyss .Jnämnda ämnen, hvilket är fallet med de I renlaf som växer på myrar, så får bränvi net en svagt mandelartad smak. Märkhg Jär att mot lafbränvinet har anmärkts at det saknar den smak af finkelolja, som sä desoch potatisbränvinet har — och eI handlande förklarade nyligen för oss, att fin keloljan utgör det sistnämnda bränvinet stora företräde framför lafbränvinet. Di härvid anmärktes att finkeloljan aflägsnas medelst reningsapparater, så svarade han visserligen, men finkeloljan får-ej helt och hållet bortskaffas, ty vid den är folket vand sedan gammalt. Att äfven lafbränvinet kar follkomligt renas, torde ej behöfva omnämnas. Då till lafmäskarnes neutralisering begagnas krita, bildas uti dem en betydlig mängd klorcalium, hvilket salt sedermera qvarstannar i dranken och meddelar den en högst obehaglig, bäsk och bitter smak, som gör den oduglig till boskapsfoder. Om ej denna olägenhet hade kunnat förekömmas, så skulle utan tvifvel ett.ganska svårt hinder mot lafvens användande till bränvin hafva uppstätt. Men nu afhjelptes med kemiens biträde äfven denna olägenhet. I stället för krita kan kolsyradt natron (soda) användas: den bildar med saltsyran i mäsken klornatrium, d. v. s. vanligt koksalt, hvilket, såsom bekant, är för boskapen ej endast nyttigt, utan äfven i viss: mån nödvändigt. Dermed är den olägenheten afhjelpt. Men huru gestaltar sig nu saken i rena verkligheten — ty man skall möjligen invända, ett är att en vetenskapsman experimenterar i smått och lyckas — ,ett annat är huru det slår ut i större skala? Åfven denna fråga kan besvaras fullt tillfredsställande. , Utanför Kungsholmstull, på lägenheten Appelviken, har hr L. F. Blackstadius, en äldre och i bränvinsindustrien mycket erfaren man, anlagt ett bränneri, specielt afsedt för renlafvens tillgodogörande. Det är i full gång, skötes fullkomligt ratiohelt och är öppet för alla som derom vilja taga kännedom. Men vid detta bränneri har en ganska vigtig procedur, på tillrådan af prof. Stenberg, blifvit införd, den nemligen, att bränvinstillverkningen bedrifves på det sätt, att samtidigt med kokningen af en lafmäsk tillredes en mjöl-mäsk på vanligt sätt, men hvilka begge mäsksatser sedan blandas tillsammans och afverkas, Emedan till lafmäskens neutralisering användes soda, så innehåller dranken koksalt. Dranken är af utmärkt god beskaffenhet och har en strykande afsättning till ladugårdarne i trakten, der icke den ringaste olägenhet kunnat upptäckas. Att koksaltet, som finnes i dranken (1,9 ort pr kanna) är till nytta för kreaturen, inse deras egare naturligtvis. Att latoch mjölmäsk kunna afverkas gemensamt är äfven en ganska värderik upptäckt, helst erfarenheten gifver vid handen att utbytet är relativt större, och bränvinet som erhålles är lika användbart i handeln som annat bränvin. Prof. Stenberg betviflar icke att på enahanda sätt, som ofvan blifvit omnämndt, kan äfven potatismäsk användas i stället för sädesmäsk. Man torde erinra sig, att vid en sammankomst i landtbruksakademien framställdes mot lafdrankens användande den betänkligheten att den skulle innehålla arsenik, enär den saltsyra som begagnas vid lafmäskens kokning ofta är förorenad af arsenik. Men med ledning af Honzeaus undersökningar öfver den råa saltsyrans arsenikhalt, så skulle, förutsatt art den saltsyra som begagnades vore arsenikhaltig, i t. ex, 3000 kannor drank efter lafoch mjölmäsk, fionas i hvarje kanna deraf 0,00084 gram arseniksyrlighet, eller i 25 kannor 0,02 gram, d. v. s. 0,47 korn; men en så ringa halt af arsenik i dranken kan med bestämdhet sägas ej vara af någon betydenhet. Men härtill kommer att saltsyra, som införts hit till apotekaren F.R. Kindstrand, har I det närmaste befunnits arsenikfri och att alideles dylik äfven framgent kan erhållas atan någon pristörhöjning från samma fabrik. Att äfven om starkt arseniksyrehaltig saltsyra användes vid tillverkning af lafbränvin, och dranken gifves till spillo, ändock ej någon arsenik kan öfvergå i sjelfva bränvinet, torde knappast behöfva erinras om, enär arseniken i mäsken finnes under form af arseniksyrlig kalk eller arseniksyrliigt Batron, hvilka salter, då de ej ärv flyktiga, ingalunda kunna vid destillationen öfvergå med spriten. Huru mångsidigt professor Stenberg behandlat sin upptäckt och huru praktisk han bemödat sig göra den, framgår vidare af en procedur, för hvilken han i sin ofta här besagnade berättelse redogör. Man har nemigen funnit att det alldeles icke är nödvänligt att den färdigkokta lafmäskmassan genast vidare förarbetas; tvärtom tror hr Stenberg, att det skall visa sig fördelaktigt att ställa beredningen af denna massa fullkom