ovädret för att söka upp henne! Samma afton hade denna qvinna, som man trodde vara hans hustru, begått sjelfmord! Det är omöjligt! utbrast mr Templemore slutligen. Jag kan tro allting annat — men inte detta! Tag bort de der sakernap, tillade han förtrytsamt med en blick på kläderna, som hade bibehållit så starka spår efier deras tre dagars uppehåll i vattnet, och jåt mig aldrig mera höra något om den der mrs Smith!s Monsieur vill kanske inte heller se fotografien? sade monsieur Durand och band i allt sköns mak ihop sitt knyte. Hvilken fotografi? frågade mr Templemore skarpt, Ja, det togs efter hennes död, ser nix En kall bäfvan smög sig intill mr Templemores bjerta, men han ville ieke gifva vika Låt mig se! sade han kort. Monsieur Durand gräfde i sin ficka och drog slutligen fram en fotografi, som var tio tum i fyrkant. Så snart han hade tagit af omslaget, lemnade han det till mr Templemore med dessa ord: s Det hade kommit bort, och det var derföre som monsieur fått vänta i två dagar. Monsieur gaf icke akt på honom eller ens hörde hvad han sade. Han stirrade andlös af förskräckelse på denna bild, som var så kall, så lugn, så högtidlig och på samma gång så lik henne, och det var som om hans hjerta upphört att slå. Ja, alldeles så hade an sett henne ligga och sofva med slutna gon och halföppen mun, men i en annan slamrmer än denna. Huru tung såg icke denna on ut! Kärlekens röst skulle aldrig förmå tt bjuda dessa ögonlock att afslöja de vackra ögon han så väl erinrade sig -— aldrig mera skulle dessa läppar kröka sig till ett på en