ch frisinnadt, som han — icke just hvarje läg och i hvarje liberal reform gör, var det dart, att den hade sinnesstämningen för sig 108 den stora majoriteten inom thinget. Tiil var på de skräckbilder af proletariatvälde, om blifvit frammanade, anmärkte han, att le icke injagade någon synnerligt stor skrämel hos honom. Man hade alltid olycksproeter, och redani författningens barntiom hade let funnits personer, som ansågo den utvid-: sade rösträtten för en ny Pandoras ask, varor alla slags olyckor skulle utströmma fver landet. Efter hans uppfattning var det lenna gång blott fråga om en utveckling af; srundlagens bud, ett fullständigande af grundagens tanke. En utsträckning af den kom-; nunala rösträtten var nu en nödvändighet; let fanns en jäsning, en rörelse hos folket, som gaf arbetet för denna reform betydelse. Det hörde till en fri författning, att det fanns ntresse för de allmänna angelägenheterna, nen ett sådant fanns icke nu, och derföre oehöfde man upptaga ett nytt element, som kunde bringa lif i folket. Sedan de särskilda ändringsförslagen blifvit antagna, godkändes lagförslaget enhälligt af odelsthinget, och det är således nu på väg till lagthioget. Oaktadt — eller kanske snarare derför att det på desenaste dagarne har mött ett häftigt motstånd i Morgenbladet, som spår de värsta följder af dess antagande och söker skrämma alla fredliga medborgare med tal om intimidation och torpareregemente, är det, såsom nämndes, god utsigt för, att det skall gå igenom i storthinget. Under förhandlingarne sistl. lördag föreföll en episod, som har väckt mycket uppseende och gifvit anledning till häftiga angrepp — hvilkas grundlöshet onekligen kan mäta sig med deras häftighet. Tionde hufvudposten på utgiftsbudgeten — de utländska angelägesheterna — förevar till behandling, och man väntade naturligtvis, att den såsom vanligt skulle voteras sans phrase, då J. Sverdrup reste sig och i ett föredrag, som varade nära en timme, med mycken moderation i formelt afseende, men likväl tillika med en, hvad innehållet beträffar, förkrossande kritik framhöll det olämpliga i sakernas nuvarande tillstand och nödvändigheten af, att stortbinget åtminstone finge veta, hvartill de äskade summorna — tillsammans 126,565 spd. — användes. Han slutade med att väcka förslag, att regeringen skulle anmodas att framlägga för nästa storthing ett specificeradt budgetförslag rörande utgifterna till bestridande af de diplomatiska angelägenheterna och de gemensamma utgifterna för konsulatväsendet. Afsigten med denna tydligen mycket simpla ochi anspråkslösa begäran var naturligtvis att derigenom få tillfälle att undersöka, om icke ett sparsammare ordnande af dessa angelägenheter skulle kunna åstadkommas — således detsamma som man på de två senaste svenska riksdagarne har försökt, och hvilket, om jag ej missminner mig, hela den liberala pressen i Sverge har förordat. Detta oaktadt och oaktadt Sverdrupsförklaring att hans afsigt ingalunda var att välta bördan öfver på Sverge, emedan han tvärtom icke skulle ha någonting emot, att Norge tillsköte hälften af hela Beloppet, i fall detta blefve användt till verkligt nödvändiga och nyttiga utgifter, väckte det en stor förskräckelse hos våra stock-konservativa, att någon vågade röra vid en så helig sak som utrikes budgeten, och Morgenbladet, som nu snart sagdt i hvarenda sak gör sig till organ för reaktionens förbittring öfver den liberala och kraftfulla anda, som tyckes vilja bli rådande på detta storthing, började strax tala om de brandfacklor, man härigenom utkastade och om att Sverdrup hade framställt sitt förslag för att få en ny ståthållarefråga i gång. Sedan det verkliga förhållandet i detta afseende blifvit upplyst, fann bladet likväl lämpligt att inhölja sig i tystnad, och frågans afgörande, hvilket sannolikt kommer att inträffa under loppet af nästa vecka, skall nu kunna försiggå utan lidelsefallhet eller vidare insinuationer. Att Sverdrups förslag skall vinna storthingsmajoritetens hifall, torde kunna anses för gifvet. BYS OCRSSTNERAEE