raskande lycklig utgang, som giver de basta förebud för de många andra vigtiga frågors öde, hvilka föreligga till afgörande på detta storthing. Striden vände sig omkring den kommunala rösträttens utsträckning utöfver nuvarande, temligen trånga gränser, och trots mycket moständ, hvilket likväl icke så mycket riktades mot sjelfva principen som mot-dennas tillämpning, gick reformen efter fyra dagars debatter lyckligt och väl genom odelsthinget, hvarifrån saken nu skall gå till lagthinget, der den, ifall icke alla märken slå fel, skall bli mottagen med mycken välvilja. Att regeringen skulle vilja taga sig före att neka sanktion — hvilket visserligen glunkats om, men som skulle beröfva henne den ringa återstod af popularitet, hon ännu har qvar — är knappt troligt, och således torde denna vigtiga reforms slutliga seger nu kunna anses för betryggad. Skilnaden mellan det nuvarande tillståndet och förhållandet, sådant det, om odelsthingets beslut blir lag, skall bli för framtiden, är i korthet denna. Enligt nuvarande föreskrifter måste man, för att vara valberättiad och valbar till kommunalt ombud, uppylla något af följande vilkor: 1. Vara eller ha varit tjensteman (Förblir oförändradt). 2, På landet ega eller för längre tid än fem år har arrenderat matrikulerad jord. (Enligt odelsthingets beslut: på landet ega eller bruka matrikulerad jord.) 3. Vara köpstadsborgare eller i köpstad eller lastageplats ega gård eller tomt till 150 spd:s värde. (Förblir oförändradt). Härtill kommer nu enligt odelsthingets beslut såsom 4:de moment att ha betalat skattill kommunen för det sistförflutna året efter en antagen inkomst af 150 spd. på landet och 200 spÅd i stad eller lastageplats, och ickeiegenSp af tjenstehjon tillhöra annan mans husåll. Odelsthingets af advokaten L. Daa föreslagna beslut var i flere punkter afvikande från det ursprunliga förslaget. Enligt detta sistnämnda skulle en beskattad inkomst af 50 spd på landet och 100-spd i städerna eller en årlig skatt af en half spi vara tillräcklig qvalifikation. Vidare tänkte förslagets upphofsman sig, att kommunalstyrelserna skulle kunna afhjelpa de med denna låga census möjligen förbundna olägenheterna genom att underlåta att pålägga de små imkomsterna skatt. Enligt det nu fattade beslutet kan denna utväg icke begagnas. Af de långvariga debatterna går det här blott an att framdraga de allra vigtigaste momenten. Blanii sakens principielle motståndare vågade naturligtvis prof. Schweigaard sig först fram med de amerikanska förhållandenas skräckbild; om så många af de lägst beskattade blefve röstberättigade, kunde de lätteligen bli de styrande, under det att de, som erlade den största delen af skatten, skulle förlora makten, och detta ansåg han mycket olyckligt. Han sekunderades med mycken ihärdighet, men föga framgång af prof. O. J. Broch, hvilken förnämligast androg, att saken icke var tillräckligt förberedd; man hade icke samlat nog med statistiska uppfirar för att belysa det nuvarande förhålandet och det enligt den nya lagen blifvande. Till dessa två talare slöt sig en tredje, en landtbrukare Svendsen från Ringerike, hvilken aldrig i sitt distrikt hade hört talas om, att man kände något behof af en sådan lag. Man erkände, att de åtgärder, som i alla riktningar blifvit vidtagna, äfven hade kommit den mindre bemedlade till godo. Yttranden i motsatt riktning vore blott en följd af agitation, och den nu föreslagna förändringen skulle göra våra landtdistrikter till — I OO FR RR OO 2 mm mn mm pe pm åh och UU I UU UM VV ÖMMAR goda tummelplatser för agitatorer, så kallade . framstegsmän. Detta var det väsentligaste, som sakens motståndare hade att andraga; och argumenter af så svag beskaffenhet visade sig snart icke kunna hålla stånd mot det kraftiga försvaret, hvilket isynnerhet leddes af förslagets upphofsmän, Sverdrup, Richter och Ueland. Daa framhöll rättvisan af, att den, som skattade till samhället, äfven hade en röst med vid afgörandet af dess angelägenheter. Nu tillade man egendomen för mycken vigt; på landet regera nu landtbrukarne, i städerna regera borgarne och husegarne; de öfriga skattdragande klasserna måste betala, men ha ingen röst, och detta försvagar i hög pad intresset för de kommunala angelägeneterna. Han trodde, att mången bra karl, som nu arbetar på de amerikanska stepperna, kunde ha arbetat i sitt fäderneslands intresse och slutligen lagt sina ben till hvila hemma, om han hade haft tillfälle att utöfva något inflytande på de kommunala angelägenheternas afgörande. Dessutom var reformen äfven tidsenlig, just i detta ögonblick. En hvar borde inse, att det kunde komma strömmar i vårt politiska och sociala lif, hvilka kunde väcka missnöje i större skala, i sådant fall skulle det bli nödvändigt att göra en förändring i det nuvarande förhållandet med den kommunala rösträtten; men då vore det likväl bättre att nu öfverväga saken i lugn och få den afgjord, utan att man befunne sig under påtryckningen af någon missnöjd agitation. Sverdrup bemötte först O. J. Brochs klagomål öfver de saknade statistiska uppgifterna. Då man uppsatte grundlagens föreskrifter om rösträtt, stödde man sig icke på småaktiga och detaljerade statistiska beräkningar och uppgifter; man kastade en blick öfver nationens förhållande i allmänhet och kom derigenom till ett säkrare resultat än genom att taga medeltalen efter de statistiska tabellerna. Landets framåtskridande utveckling — och öfver denna fick man vid andra tillfällen höra loftal, stora nog — kräfde utvidgade reglor för rösträtten. Klasser hade uppommit i vårt land, hvilka i alla afseenden stode i jemnbredd med dem, som gruvdlagen har tilldelat rösträtt, och en förändring komme således nu ingalunda för tidigt, snarare för sent. Hvad särskildt kommunerna beträffade, så fordrade rättvisa och billighet en utvidgad rösträtt i dessas angelägenheter; ty i en mindre grupps händer skulle makten ständigt bli missbrukad, hvaremot det ingen fara låge i att gifva de små skattegifvarne del i styrelsen. Den låga skatten var för dem lika kännbar som den stora skatten för de rika. Vid medborgarnes skatteförmåga kan nu för öfrigt icke stå stort afseende fästas; deras menskliga sida, personligheten, blir den vigtigaste äfven i kommunalsaker, och enligt denna grundsats borde de mindre skattegifvarne ha lika mycket att säga som de större. Erfarenheten visade, att det alltid gjorde godt att få nya elementer in i styrelsen; man finge då blick för skuggsidorna