STOCKHOLM den HH Dec, Frälsebönderna i Skåne. Medan man flerestädes börjar ställa den snart stundande riksdagens horoskop och bearbeta opinionerna för åtskilliga redan förut å bane bragta önskningsmål rörande undervisningen, rättsvården m. m., tränger sig en ny fråga mer och mer fram i förgrunden, för hvilken rikets representation ej kan förblifva likgiltig, en fråga, som otvifvelaktigt skulle lättast lösas, om man ej skyggar tillbaka att snart taga henne om hand, och som i alla händelser redan kommit till den ståndpunkt, att hon ej kan på längd undanskjutas. Vi mena frågan om frälsebönderna i Skåne. Månad efter månad ha vi väntat att få höra, att något uppslag, som kunde åtminstone antyda afsigt och god vilja till en tillfredsställande lösning af denna angelägenhet, som i sanning kan blifva fruktansvärd, skulle afhöras från deras sida, hvilka i sjelfva verket äro mest intresserade deri, nemligen de skånska frälsegodsegarne. Men svaret på denna oroliga väntan är ännu intet annat än den stående rubriken i de skånska bladen: vräkningar eller nya vräkningar, med ätföljande, upprörande skildringar af förloppet vid dessa under militärmaktens skydd ställda, laga förrättningar. Stora intressen stå här på spel; måtte man derför å alla sidor besluta sig, att gå till en lugn undersökning af ett hotande ondt, att dervid låta blicken tränga litet framom det nuvarande, för att uppdaga afgörande botemedel, i stället för bedrägliga palliativer; samt att efter bästa förstånd försona enskild, otvetydig rätt och det allmänna bästa. Vi sade, att de mest intresserade i denna sak äro frälsegodsegarne sjelfve. Om så är, och då man hos dem bör kunna påräkna den insigten, att deras egen sanna fördel ej kan vara liktydig med den nödställda och hopplösa belägenhet, hvari en hel stor medborareklass nu befinner sig, hysa vi ännu den föroppningen, att just de skola göra sig en ära al att kraftigt och välvilligt arbeta med till frågans lösning, om de än ej skyndat att dertill taga första steget. Endast under den förutsättning, hvilken vi, åtminstone hvad angår det stora flertalet af Skånes paristokrater,, tro oss ega skäl att förkasta, att de skulle anse sitt intresse begränsadt inom den rike herremannens njutningslif, kunde det antagas, att blicken för den egna fördelen vore så skum, att de funne status quo tillfredsställande. Men såvida de ej äro otillgängliga för tanken på noblesse oblige, såvida de ej anse en magnats värdighet, rykte, fördel bestå blott i en egoistisk njutning af en ärfd rikedom, utan i en patriotisk, af berättigad ärelystnad inspirerad verksamhet, och såvida de ej ha till grundsats att låta en morgondag, som de sjelfva hoppas undgå, men som deras efterkommande kanske må bäfvan skola möta, sjelf sörja för behof, hvilka då ej längre kunna Jagnt diskuteras eller med billighet afbjelpas, så äro de visserligen närmast att i tid söka stilla den storm, för hvilken de nu pågående tilldragelserna äro varnande förebud. Men skulle än, mot förmodan, dessa rättmätiga förhoppningar svika, så svigtar icke derför grunden för samhällets rätt och pligt att ingripa till skydd för det allmänna bästa, till värnande af hundraeller tusentals sina medlemmars menskliga rätt. Man har anvisat de förtryckta en utväg ur eländet: emigrationen. — Vore det också ej en samhällets skyldighet att i utvandringen se blott en nödhjelp mot missförhållanden, som det ej förmår afhjelpa, men ej en regulier afledare för olägenheter, som det bör, men icke vill rödja ur vägen, så kan detspörjas, om en tillfredsställande bot verkligen häraf är att vänta. Den arbetskraft, som strömmar ut till nya verlden, måste dock ersättas, och på hvilket sätt? I mån som det behofvet inställer sig, skall man finna sig nödsakad till genomgripande reformer, till betydliga eftergifter, och till förmån för hvilka? Till förmån för invandrare af en annan nationalitet, den tyska, som redan länge sett med blidare ögon på det bördiga, till deras hem närbelägna skånska landet, än på någon annan svensk provins. Anledningar, som ej ens behöfva antydas, göra en manstark invandring från det hållet allt annat än önskvärd, och det bör man något betänka, innan man låter fosterjordens egna barn jagas i landsflykt på andra sidan verldshafvet. Betraktad från frälseallmogens synpunkt, delar sig frågan i tvenne: dels den om påstådd sjelfeganderätt till jorden, dels den om det, enligt öppet medgifvande af flere frälseegarnes sakförare, olidliga förtryck, som flerestädes öfvas mot godsens underhafvande. Vi förbigå för ögonblicket den förra frågan, för att här uppehålla oss blott vid den senare. Fakta föreligga, fullkomligt ovederläggliga upplysningar, som visa att ett sådant förtryck existerar i en grad och form, som ett civiliseradt samhälle, om det eljest ej vill försumma den främsta. af sina förbindelser, ej får fördraga, och som ingen häfd, inga kontrakter kunna ålägga statsmakten att tolerera, långt mindre att upprätthålla, emedan det trotsar och i sin mån, den vare större eller mindre, omintetgör samhällets eget ändamål. Det är ej en på lidelserna ockrande puff att, som man gjort, tala och skrifva om Slaflif i Sverge,, när man för taflan af detta lif eger en sådan duk, som de nyligen offentliggjorda kontrakterna från vissa skånska frälsegods. Och detta lif, det förbjudes af en svensk lag och en svensk samhällsordning, hvilkas rättigheter ej äro förverkade derför, att de delvis ej ännu gjorts fullt gällande, ej heller derför, att deras med statens makt beklädda vårdare stundom slumrat. , Den välkända taktiken att skrifva klagomål och yrkanden om förändringar på räkningen af förvillade, missledda, okunniga per