STOCKHOLM den 10 Dec. Med temlig tillförsigt hade man väntat, utt en undersökning skulle komma att anställas rörande ordningsmaktens förhållande under de bedröfliga uppträden, som inträffade här i hufvudstaden under de sista dagarne vf förra månaden. Man har dock ännu icke försport att någon sådan blifvit föranstaltad. En noggrann undersökning vore, synes det ss, på sin plats vid alla sådana sorgliga illfällen, då det ansetts nödvändigt att låta militärmakten skrida in mot obeväpnade medborgare; men vid detta tillfälle, då så många klagomål försports öfver militärens framfart, då i hvars mans mun gå berättelser om opåkalladt våld, borde man anse det vara så mycket angelägnare att få lagligen konstateradt, om sådant våld verkligen blifvit föröfvadt eller ej samt, i förra fallet, att få offentligen utrönt, hvem som utdelat de ordres, som dertill gifvit anledning, och huru dessa ordres varit beskaffade. Man hade föreställt sig, att riksdagens justitieombudsman skulle i detta hänseende taga det initiativ, hvartill hans vigtiga befattning måste anses berättiga honom, men vi hafva hört sägas, att han finner sig urståndsatt att inoripa i saken så länge icke några målsegande hos honom anmält sig. Denna omständighet föranleder oss attberöra en egendomlig sida i Stockholmarens skaplynne. Stockholmaren har tvifvelsutan en mängd goda egenskaper, och bland dem sådana, hvilka anslå på och erkännas af främlingen, såsom hans liflighet, hans höflighet 0. s. v. Men han har ett fel, som vållar honom sjelf och det samhälle han tillhör många olägenheter. Han anser det icke vara lämpligt, icke comme il faut, att blanda sig ; någonting, som fordrar ett offentligt uppträdande. Om t. ex. någon ordningsmaktens handhafvare förfördelas af en folkhop, så faller det honom icke gerna in att taga parti och uppträda till försvar för den förorättade eller öfverfallne, och om, å andra sidan, han sjelf blir förorättad af civila eller militära myndigheter eller om han ser att andra blifvå det, så afhåller han sig om möjligt från att uppträda såsom angifvare eller vittne, antingen han nu finner detta obehagligt eller han anser det icke vara skickligt att offentligen framträda. Det är likväl hvars och ens pligt att uppträda för hvad han anser vara rätt och sannt, och vi finna oss af förhandenvarande förhållanden uppfordrade att uppmana dem, som vid nu ifrågavarande tillfälle blifvit våldförda eller som åsett våldsamheter begångna af militären mot ensamma, fredliga vandrare, att anmäla sådant hos justitieombudsmannen, på det denne embetsman icke må sakna den utgångspunkt för sina, tillgöranden i lagens och den allmänna säkerhetens intresse, hvilken han anser sig behöfva. Att sådana anmälningar göras, synes oss så mycket angelägnare som, efter hvad man finner af en på apnat ställe i bladet meddelad uppsats af chefen för Lifgardet till häst, deras uteblifvande antages såsom bevis på, att alla de gängse berättelserna äro antingen grundlösa eller öfverdrifna. Ett dylikt. offentligt framträdande synes framförallt vara en samvetssak för personer, hvilka befinna sig i den ställning, att deras tystnad kan gifva anledning till förmodanden att densamma är en följd af påtryckningar från högre ort. Det bör, synes det oss, vara den lika angeläget att fritaga sig sjelfva från misstanken att låta skrämma sig till tystnad, som att från höga vederbörande afvända misstanken att utöfva några obehöriga påtryckningar för att hindra sanningens uppdagande i ett för samhällsordningen och allmänna rättstillståndet vigtigt fall. Bland dem, som af allmänna ryktet uppgifvits såsom öfverfallna af hästgardespatruller, befinna sig t.ex. äfven namngifna officerare, och det är till dem vi för trädesvis adressera våra nyss gjorda erinringar.