Valgrund. kom kunde bestå. Han stödde icke dett påstående på sin egen öfvertygelse, utan kunö åberopa, att den delades af tusentals vx a skäl man anfört mot den lika rösträtten voro d gamla. Man hade till en början påstått, att de au bestämda grunden behöfies för de kommunal valen, emedan kommunairepresentationen hade af behandla frågor af tkonomisk natur, hyilks ma tycktes vilja anse fordra större insigtt örmåg än behandlingen af politiska frågor. Förhållande were dock motsatt, ty perso med ringa bildnin hade ådagalagt, att de mycket väl kunde sätta si in i och handlägga kommunala angelägenheter hvaremot de politiska frågorna påkallade mer kunskaper och insigter. Vidare påstod man, at de mera bemedlade, som skattade mera till kom munen, borde hafva större rätt. Man tog här ick i betraktande, att den enes penningar voro lila goda som den andras och att er hvar bar samms skattetunga, då han betalade sin qvot af den för mögenhet han egde. Vidsre förebar man, att der nuvarande valgrunden ännu icke vore tillräcklig! pröfvad. Var den icke tillräckligt pröfvad, då ett lifligt och allvar igt allmänt missnöje höjt sig deremot? Likaledes påstod man, att denna val grund var nödvändig för att bevara ett återhållande element i första kammaren. Men garantien r låg icke i röstgrunden, utan deri, såsom förut blifvit af en tal. anmärkt, att representanterne till första kammaren valdes af korporationer och at4 representanterne icke uppburo några arvoden. Den fruktan man hyste för den lika rös röcten vore fullkomligt obehörig, ty då en hvar, såväl den rike som den fattige skattade lika sor qvot af sin förmögenhet, hade den fattige, den mindre bemedlade samma intresse att önska kommunens angelägenheter väl skötta och sina penningar väl använde som den rike. Man gjorde sig i allmänhet en alldeles oriktig föreställning om de mindre bemediades uppfattning a sina medborgerliga skyldigheter. Irån hvilken sida man sålunda ock betraktade en, kunde den ena graderade röstskalan lika litet som den andra tillfredsställande lösa det vigtiga problemet, och under sådant förhållande vore det bäst och naturligast hålla sig till den enda rätta principen, dika rösträtt för alla, som betala bevillning efter andra artikeln. Tal, ville, ehuru han icke hoppaies något understöd för sin mening, ändock påyrka, att stadsfullmäktige måtte i nämnde syfte aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Derefter erhöll hr Nanwmann ordet. Med anledning af den tvekan, som försports ej allenast i en vid betänkandet fogad reservation, utan äfven under denna öfverläggning, huruvida Stockholms stadsfullmäktige voro lagligen berättigade i 2 med en petition i ämnet, utvecklade talaren pelitionsrättens betydelse. Den är, yttrade han bland annat, jomte tryckfriheten, en af grundpelarne för hvarje konstitutionel Aällsbyggnad; den har, så långt historien tillbaka, ja, om man så vill, a från sagans tisdehvarf, varit inhemsk i vårt fådern sland, — den har öfverlefvat alla våra stat: fningar, och om än den icke blifvit särskildt inryckt i vår gruudlag, finnes den dock genom fiera förordningar bekräftad och är så fast retad i svenska folkets föreställning, att detta i sanning ej skulle fatta huruledes man kunde hysa en tvekan om behöri heten för hvarje svensk man, menighet elier korporation i allmänhet, att med förtroende vända sig till sin konung och inför honom, vare sig.i form af ansökan, besvär, framställning eller petition, framlägga sina angelågenheter i ämnen, hvilkas ordnande och afgörande på honom berodde. Tafaren visade huruledes hvarken den af någon åberopade 1 8 i k. förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 Maj 1862 eller någon annan författning gick ut på att förmena hufvudstadens kommunalrepresentanter att till konungen frambära sina önskningar i fråga om en förbuttring af ifrågavarande för hufvudstaden särskildt gifna stadga. Detta angående formen för ämnets behardling. Hvad åter angick sjelfva saken, så ville tal. ej upptaga stadstullm ges till öfverdrift anlitade tid med ett upp pande af alla de varierande meningar och fsigter, som i detta ämne blifvit till öfverflöd yttrade och ventilerade vi våra riksdagar, äfven om man icke följt dessas förhandlingar i ämnet så långt tillbaka som till). år 1834, då försiag om en kommunallagstiftning för vårt land först brartes å baue med någon framgång. Talaren ville, för att bereda en praktisk lösning af frågan, taga fasta på det stycke, hvarom komitdn, utskottet, äfven en del af reseri vanterna, såväl som flera föregående talare syntes vara ense, pomligen en behöflig nedsättning af det stadgade röstmaximum vid stadsfullmäktigsval. ) En ändring i detta afseende var uppburen, yttrade talaren, af den allmänna meningen i landet, — icke en blott för dagen tillkonstlad opinion, : men en som hyllades äfven af många tänkande män, hvilka i den rätta och ädla meningen kon. serverade sitt fosterlands iustitutioner just genom lAtt i rätt tid söka afhjelpa verkliga brister i dess lagstiftning, och sådana finnas Det förslag, talaren ville fi ingalunda på utopiska lerier, det inn ade, såsom nyss är antydt, helt enkelt den pu ta hvilken alla tyckas vara ense. Talaren ville derföre icke heller föreslå, att röstmaximum till n viss siffra ingick i detta förslag, helst lika mycken egentlig rättvisa kunde finnas i bestämmelsen om en tusendel, som t. ex. en tolfhundralei eller åttahundradel af hela valkretsens röstetal. Han förutsatte endast, att enär bevillninJen är en blott supple skatt, hvilken kunde insenligen minskas ökas efter om Jigheterna, maximum rimligtvis ej kunde be nas till en pars quanta, t. ex. högst hu ter, utan måste bli en pars qvota, en bråkdel, afl. let hela. Talaren föreslog all m ställa, grundade att stadsfullmi stige med I mställning af det för Stockholms kommun otill ! dsställande deri, att det antal röster, med hvil4 cet hvar och en eger i kommunalval deltaga, blit-1 it i kommunallagen för hufvudstaden satt så högt, g j om till f2 af hela valkretsens röstetal, måtte anla, det K. M:t ktes bereda en sådan nedS tning af det stadgade röstmaximum vid stadsullmäktigsval, som med kommunalinstitutionens i ndamål finnes öfverensstämmande; vid hvilken e inderd. framställning tal. ansåg böra bifogas det . f särskilda komiterade i ämnet afgifna utlåtande, I, emte bilagor till närmare upplysning om förhål! andena i berörde afseende i butvudstaden. N (Forts. följer.) I1 6 o As BSR ONERARRA