reelt förnöjd; derefter gick hon ut för att taga ig en liten ensam promenad, men glad och strålande som solsken, tänkte mrs GCourteay. Aftonen var vacker och lugn. En uppriskande dagg sänkte sig ned öfver trädgårlen. Aldrig hade dess blommor, i Doras ycke, utsändt ett mera förtjusande doft. Hon vöjde sig ned för att plocka några, men vände ig derefter bort, och :blommorna fingo vara var på sin plats. Stå här, tänkte hon; stå här och vissna — gerna för mig. Jag lemnar nu detta ställe, ch hvad har jag väl att göra med er? Hon gick in i de skuggrika allterna. Huru vala, huru friska, huru hemlighetsfulla de ågo ut! Men huru dyster var icke på samna gång deras enslighet! I dessa alter rade hon så ofta hört Evas klara, muntra kratt klinga. På denna gamla bänk hade ar Templemore: och Florence suttit och taat om sin kärlek. Dora stod framför den ch betraktade den med en så sorgsen blick, som-om det varit ett altar, hvarpå hennes imgdom hade blifvit lagd och offrad af någon barmhertig Calchas. Hvarföre kom jag någonsin emellan dem? änkte hon. Hvarföre sökte han mig nåvonsin? Lifvets lumpna bekymmer skulle ha räddat mig från kärlek. Jag förmodar utt jag slutligen skulle ha gift mi med John Luan — blott och bart af trötthet, såsom så många flickor göra. Och: jag skalle ha äst romaner och undrat öfver :dessa lyckiga kärleksgiftermål, om hvilka man läser så ofta och som man ser så säl an,: och mitt lif skulle ha varit som en agn dröm. Nu är allt sorger och bitterhet; Jag är lik en usurpator, som ej kan förmå sig att-afstå från makten.— Jag kan nte göra honom fri — och han kan inte ilska mig. För några få dagar sedan var an som förtrollad; det hade kommit öfver wonom någonting sour liknade kärlek, men som dock icke, var det; och nu är äfven letta borta och hans hjerta har återvändt ill henne. Och jag måste antingen vara vittne dertill eller lemna honom så söm jag