— göra allt möjligt för att tillfredsställa henne, utom detta. Men detta kunde han omöjligt. Han kunde icke gifva henne sitt hedersord på att icke en skugga af tvifvel emot henne fanns qvar i hans själ. Dora,, sade han, kunna vi inte få ett slut på detta? Jo,, sade hon i tankspridd ton, allt är nu slut. Hon hade sett och läst hans förvirrade min och kunde äfven läsa sjelfva tonen i hans röst, så öm och likväl så full af tvekan. Dora, sade han, haf medlidande med mig. Jag tror på dig — jag vet att du är oskyldig och god. Men du kan inte ge mig ditt hedersord? sade hon. Han gick några slag fråm och tilbaka i rummet. Han kände sig förfärligt uppskakad. Haf medlidande med mig, upprepade han åter, i det han vände tillbaka till henne. Du skulle förakta mig, om jag kunde yttra äfven den ringaste osanning för att behaga dig. Ja, det skulle jag,, svarade hon lugnt. Hon förebrådde honom icke — hon icke ens såg på honom; men mr Templemore kände att en mur af is hade höjt sig mellan honom och hans hustru. Han skulle hellre förlåtit synden, än hon kunde förlåta tviflet. Han Fetraktade henne med en missnöjd blick. Jag ser att jag måste resan, sade han bittert. Jag förmodar det, sade hon nästan liknöjdt. : Jag skall snart komma tillbaka, fortfor han, i det han såg på henne. Hon svarade icke. Och så måste de skiljas! Dessa två, som endast för ett ögonblick sedan hade varit förenade i ett så ömt famntag, måste skiljas. Den ena hade lidit skeppsbrott på stolthetens klippa, och den andra hade förlist på tviflets bankar, och lifvets vågor måste, åtminstone för en tid, flyta ömellan dem. Kärlvktos