om fri religionsutöfning. Sådant Var tillståndet tilldess dissenterlagen af år 1845 gjorde det något drägligare. Flera sekter, dem man intill 1814 icke hade kännt till, hade kommit in i riket eller uppstått inom dettas egna gränser; församlingar bildade sig nu öfverallt i landet, bland andra två katolska, en i Kristiania och en i Bergen, och under den starka religiösa rörelse, som åren 1856—58 skakade landet, tilldrog sig en händelse, som var egnad att i hög grad påkalla allmänhetens uppmärksamhet och leda den på det orimliga i, att endast tjenstemannaklassen skulle vara undantagen från att likasom alla andra medborgare åtnjuta Talla bruket af sina politiska och medborgerliga rättigheter utan afseende på religiös tro och bekännelse. En åldrig postmästare i den lilla staden Skien, då medelpunkt för den religiösa rörelsen och sätet för en af den talangfulle Lammer stiftad apostolisk friförsamling,, slöt sig till den nystiftade församlingen, ehuru han, för att kunna följa sin öfvertygelse, måste afsäga sig sin tjenst, hvilken han dittills hade förvaltat oklanderligt och som han väl icke heller — det förstod man — skulle egnat mindre omsorg, om också hans åsigter om absolution och skriftermål, och hvad nu allt den tidens teologiska käbbel rörde sig omkring, hade råkat i någon oöfverensstämmelse med den augsburgiska bekännelsen och Luthers lilla katekes, den norska kyrkans bekännelseskrifter. Denna händelse väckte ett obehagligt uppseende, och det var, under åberopande deraf, som till storthinget år 1857 inlemnades två förslag till förändring i grundlagens 92. Det ena af dessa gick ut på att utan omsvep upphäfva det ofta nämnda stället i grundlagens 92; det andra skulle ha gjort et uttryckliga tillägget, att det genom privat lagstiftning skulle bestämmas, om någon, som icke bekänner sig till den evangelisk-lutherska religionen, kan utnämnas till tjensteman. Båda förslagen föllo i storthinget, och enahanda blef utgången på de två följande storthing, för hvilka särskilda förslag härom framlades. Motståndet mot reformen förskref sig först från dem, som icke funno det rådligt att i allmänhet det ringaste förändra sakernas nuvarande tillstånd och som trodde, att hvarje lossande på de strama band, i hvilka staten nu håller samvetena fångna, skulle medföra fara för religionens bestånd, och vidare från dem, som väl erkände det onödvändiga i att ålägga hela tjenstemannaklassen förpligtelsen att bekänna sig till statens religion, men som dock trodde, att förbindelsen borde qvarstå för vissa tjenstemannaklasser. Först nämnde man då medlemmarne af konungens råd samt dem, som bekläda domareembeten; härtill kommo sedermera äfven de civila högsta embetsmännen samt de vid det allmänna skolväsendet anställde tjenstemännen. Slatligen yttrade man också betänkligheten mot att upphäfva grundlagsbudet, utan att genast ha saken ordnad på den privata lagstiftningens väg. De två sista inkasten har man fäst afsesende på i de förslag, som nu föreligga till behandling. Det ena af dem, framstäldt af borgmästaren Christensen från Stavanger, nämner medlemmar af konungens råd samt domare, det andra, som förskrifver sig från kyrkoherden A. Hauge i Skien, dessutom de civila högsta embetsmännen samt tjenstemännen vid det allmänna skolväsendet såsom grundlagsenligt förpligtade att bekänna sig till den evangelisk-lutherska religionen. Flera tjenstemannaklasser vill förslaget icke ha nämnda i grundlagsstadgandet, och från deras sida kan förslaget, sådant det nu föreligger, således icke vänta något motstånd. et mellantillstånd, för hvilket man hyste så stor fruktan, har undvikits förmedelst föreskrifter, att detsamma som om nyssnämnde tjenstemän äfven skall gälla om statens öfriga tjenstemän, till dess annorlunda stadgas. Det vill alltså säga, att grundlagsförändringen, som frigör de öfriga tjenstemännen, först träder i kraft i det ögonblick, då privatlagstiftningen angående denna sak har kommit till stånd. Den enda åsigt, som nu är be-. rättigad att upptaga striden mot förslaget, är således den stockoch stenkonservativa, hvilken företrädesvis kommer med samma argument, som på sin tid gjorde så god nyttai sriden mot dissenterlagen, nemligen att folket skulle tro, att religionen är missaktad och förrådd, om ett sådant förslag antages,och attdetta således skulle nedsätta folkets aktning både för religionen och för dess egna representanter. En sådan invändning har naturligtvis sitt berättigande för dem, som tro, att likasom en klok general håller sig bakom sina trupper, så är det nationalrepresentationens uppgift att komma lankande efter den mest fördomsfulla opinionen, stanna, der denna stannar, och aldrig taga ett steg för att stiga framför massan och leda henne mot ett högt och godt mål. Men huruvida en sådan uppfattning af deras pligt, som ha makten, är den mest lämpliga att höja representationen inationens ögon — ja, det är något, som desse det beståndandes män, sannolikt knappt göra sig besvär att taga i öfvervägande. rots det ihärdiga försvar reformen har fått på alla de tre storthing, som hittills ha haft den under behandling, ser det icke ut, som om den skulle ha vuunit synnerligt mycken terräng. Åren 1859—60 röstade 44 mot, 67 för — således icke de erforderliga två tredjedelarne af storthingets medlemmar; åren 1862—63 voro 42 mot och 66 för; år 1865— 66 slutligen 47 mot och blott 63 för. Afnuvarande storthings konstitutionsutskott, som likväl ännu icke har afgifvit sitt betänkande, rösta, efter hvad som med säkerhet förljudes, 4 för och 3 emot. De fyra äro Bagger, Christensen (förslacvete nnnhafeman. I. Daa och