ft er med henne af pligtkänsla, om hon ade varit en ful flicka. Om så hade varit fallet, skulle ni Heller aldrig ha misstänkt henne, mrs Logan. Nej, jag vet det; men säg mig, om ni kan: Jag gifte mig inte med henne af kärlek — säg mig det, mr Templemore, om ni kan. Jag bestrider er rättighet att framställa en sådan fråga, svarade han kallt, det var ni som bröt vår förbindelse, mrs Logan. Hon sjönk ned på en stol och utbrast i tårar. Mr Templemore stod vid hennes sida; och då han såg hennes sorg, såg han sig om med en känsla af smärta och blygsel — den blygsel, . som ett ädelt hjerta alltid känner öfver sin egen skröplighet. Detta rum, dessa tafor, alla dessa välbekanta föremål tycktes beskylla honom för otrohet. Här hade: han njutit en ren, stilla lycka. Här hade en ren kärlek, icke feberaktig lidelse, hållit honom i sina milda band. Här hade en; om icke lysande, dock oskyldig flicka älskat honom — här hade det varit ljuft att sitta med henne dag efter dag, föreställande sig det gifta lifvets frid. Florence fortfor att gråta, som om hennes bjerta velat brista, men mr Templemores hjerta var matt och tungt: Han älskade henne icke — han älskade icke sin hustru — han älskade i detta ögonblick icke någon enda qvinna. Tvenne gånger hade han måst betala kärleken så dyrt, att det nu förekom honom som om han vore för fattig för att äter köpa den tillbaka. Florences tårar smärtade honom, men icke annorlunda än Evas skulle ha gjort, om de hade haft samma bittra orsak att flyta. Med en viss förvåning öfver sin egen köld, erinrade han sig huru dyrbar denna förorättade qviona en gång håde varit honom, och nu kunde han stå och betrakta henne liksom från en af