Richard, sade hon och kom tillbaka, melan tårarne svällde i hennes ögon, förlåt nig att jag inte kan göra dig fri! — Förlåt mig!D Hennes ögon höjde sig upp till hans, melan stora tärar rullade utför hennes kinder, och hennes blick tycktes säga: Ack, vågar jag väl åter vara lycklig? Han lade sin hand på hennes axel och såg mycket bedröfvad, men tillika med återvänlande ömhet ned på henne, och denna sorgsna olick tycktes svara: Var lycklig, min älsking, var lycklig! John Luans mor stirrade på dem med svartsjuka och förbittrade ögon. Hennes son, vilken dessa bådas lycka hade fört till dölens port, låg på sitt sjukläger blek, redlös itmattad af feberyrsel, och de stodo der yckliga och älskande och hånande henne ned sin fräcka kärlek. Du lilla skrymterska! utbrast hon, i det 10n sprang upp och skakade handen förbittad mot Dora. Hur kunde du låta mig söra detta? Hur kunde du våga detta och på samma gång bedraga John? Jag! ropade Dora, bestört öfver denna veskyllning. Har jag förmått er att göra let ? Ja, neka det nu — gör det! Ack, Richard, Richard, sade Dora med plötslig ångest, da måt äl aldrig tro det? Tro, att du kunde förmått denna eländiga Ivinna att begå en sådan handling! svarade van föraktfullt. Skulle jag tro det?, Jag skall så!edes bära bördan af brottet, ch du skörda frukten ! ropade mrs Luan förvittrad, du, som fick mig att göra det! Jag äger det ännu en gång. Tyst! ropade mr Templemore strängt. Om inte er son vore skulle ni genast lemna letta hus. Men i dlla händelser förbjuder