Beckman. 11:e och 12:te häftet. (Sthlm 1868. sa Med oförtröttad ifver skrider den åldrige författären mot sitt föresatta mål, den sven. ska psalmbokens hymnologiska utredning. Det ser till och med ut, som öm, kräfterna ökades, ju mer tan nalkas aet. Medges må ock, att den jemförelsevis svårare delen af hans uppgift redan är löst. De psalmer som behandlas i förevarande dubbelhäfte, nr 263 —373, således 110 stycken, tillhöra inestadels dein, som författats enkom för vår nya psalmbok, af Wallin, Franzen, Aström, Ödmann, Adlerbeth m. fl., eller äro äldre svenska originalpsalmer, af Svedberg, Spegel och andra, således öfyverhufvud sådana, hvilkas histöria ej fordrar vidlyftigare undersökningar. Emellertid saknas ingalunda författarens kritiska blick och omsorg vid dem, och de få mer omfattande utridnihgarne, såsom af psälmen nr 263 ( Te deum laudamus), vittna fortfarande om dessa e enskapers oförminskade balt hos honom. Man kan numera med full tillförsigt hoppas, att han skall medhinna sitt stora företags fullbordande, då endast 125 psalmer återstå; i sanning en lycka hb. för hans verk och för hela vår svenska litteraturhistoria. I . K till svensk psalmhistoria af Joh. Wilh