var det då som gjorde Florence svartsjuk? Och hvem gaf Eva någonting, så att hon blef sjuk; och hvem var det som bad er gå till Dora den der qvällen, medan Florence stod på lur? Jo, det var jag. Fråga henne fråga Florence, om ni inte tror mig., Mr Templemore stod som förstenad. Nej, ni kunde inte vara så låg,, sade han; ni kunde inte vara så grym att för någonting sådant experimentera med mitt barn — ni kunde det inte. Jag har öfverhopat el och de edra med välgerningar — ni kunde inte vedergälla mig på ett sådant sätt!, Välgerningar! Ja visst, ja! Niröfvade mig och John och Paul och Dora på min brors penningar och slängde ett ben åt oss i ersättning. Och så ville ni gifta er med den der Florence Gale, som hade svikit Paul Nej, nej, mr Templemore; jag sade att pni skulle gifta er med Dora, och ni gjorde det — ni gjorde det! Ofverväldigad af blygsel och sorg, dolde Dora sitt brännande ansigte. Mr Templemore kunde icke få fram ett ord. Ansåg mig för stupid, sade mrs Luan åter; pi ansåg mig dum och enfaldig, hvasa? Derpå teg hon och satte sig ned hos sin so En stund var det alldeles tyst. En sorg. som var alltför djup för vrede eller förtrytelse, hade bemäktigat sig mr Templemore. Stackars Florence! sade han med skäl vande läppar. Stackars enfaldiga Florence Medan han talade föll hans sorgsna blick på Dora. Möjligen såg han henne icke; men denna blick, som såg så långt bort ifjerran, skar henne i hjertat. Hon drog sig bort från hans sida, och han hvarken höll henne qvar eller kallade henne tillbaka; han stod så som slaget hade drabbat honom — blek, orörlig, stum, med undantag af dessa ord, Dora glömde sin egen surg vid åsynen af hans.