ker möjligea ej menat. Härom skulle emel. lertid redan utrymmet förbjuda oss Att Ingå i en undersökning, äfven Om t) det giltigar skälet af misstro till vår förmåga gjorde os: tveksamma, Det återstår sålunda för oss intet annat, än att finna öss I, att låta förf oemotsagd reducera Parkers betydelse til något mindre proportioner, än Vi gerna föreställa oss dem. Af denna betydelse qvarstår doek. äfven i hr Nyblei framställning, neg mycket för att göra Theodor Parker hufvudet Högre, än alla vår tids försreformatorer. Och dessutom kunta 4 visst icke vilja göra denne väldige kämpe mot auktoritetstron Vill en ny auktoritet, föremål för ee IT WW Her -1en blind och okritisk vördnad: Professor Nyblmpe kriticerar således Par-ker, men hat knticerar ock de ortodoxa dogmer, imot hvilka en oförvillad religiös känsla måste uppresa sig lika mycket, som någonsin den förkättrade sfationalismens, logiska klarsynthet. Han har i striden mellan det allena saliggörande dogmväsendet doch den till en renad och förädlad religiös odling fortskridande utvecklingen, öppet ställt sig på den senares sida, blickande framåt I mot en religiös reförm, i visst afseende likartad med den, som Luther på sin tid geInomförde,. Vi helsa i detta hans uppträdande en lika glädjande, som betydelsefull företeelse. Man har — vi lemna nu derhän, om med rätt ellerorätt — beskyllt den filosofiska skola, som under de senare årtiondena vuxit upp i vårt land, för en viss förnäm likgiltighet för tidens angelägnaste frågor: såsom undantag från regeln har man citerat, utom mästaren sjelf, en före honom bortgången lärjung Man har tyckt, att denna filosol: mer, än för dess värdighet verit af nöden, förbållit sig passivt till de stora tidsintreasena, med öfverlägset löje åsett det oroliga sanningssökandet, de famlande sträfvandena, de visserligen ofta med mycken skröplighet blandade reformatoriska rörelserna och deras första resultaters onekligen stundom röjda brist å formfulländning, Visst är dock, att hr Nyblcus ej drabbas af denna anmärkning. Han håller sig ej på ett förnämt afstånd, på sina solbelysta filosofiska höjder, från tidsfrågorna. Tvärtom är det uppenbart, att för dem, för hvad com djupast intresserar och upprör mängden, känner han sitt hjerta slå, om ön med minure oroliga, dock lika starka slag. Han åtnöjer ig ej med att i homlighet förakta en depraerad teologi, som depraverar församlir Jutan han deitager, så att det kon till godo, och ej blott för sin egen: räkning i studerkammarens lugn, I det efter svaren på tidens största Laboulaye påstår Väl, att ett motsa:. förtarande är, i vulgär mening, mera klokt, Han yitrar nemligen någonstädes i sin historia: en filosof, som oupphörli mulen ut och finner allt eländigt, föreslår något och tid efter anna ett epigram mot dem, som göra i far sig till slut alltid anseende fö; en djupsinnig statsman,. Detta deu rykte bare författarens påstående vore, om jr dadt, ej mycket hedrande för dv slika skäl skänka den tysta och ov visheten sin beundran. Vi vilja b b dack tro motsatsen, vilja tro att man i stället skall egna sitt erkännande åt äcm, som göra någonting, som arbeta med och för ft Iket, med känsla för Qess väl, med syntipati för tidens bebor, j Geaom ett i vårt blad meddeladt sammandrag känner läsaren redan den förträffliga, kritisk-historiska uppsats om armifrågan i Sverge, som inleder denna årgång. På samma sätt, såsom på en gång historisk och kritisk, ingripa H. L. R:s tvenne artiklar om förslaget till ny unionsakt i en vigtig fråga för dagen: den ena redogör för förarbetena i den unionella frågan, dennas betydelse och utveckling; den andra handlar om det nya föreningsakts-förslagets grunder. Den välkände författarens sakkännedom, lagna pröfning och sannt unionsvänliga sinnelag göra hans uttalande till ett välkommet ord i sinom tid. En betydelse för det principiella i denna samma dagens fråga har äfven assessor Bachkes föredrag i det Skandi-. naviske Selskab om Nicolai Tidemand, enl norsk politiker,, der vi lära känna säkerlizen en af århundradets skarpsyntaste politiska tänkare och författare i Norden. Likaeå beröres en stridsfråga, som ej saknar sin poiska sida, i lektor Lökkes föredrag om progudviklingen i Norden,. Trots våral! mpatier för det norska målstrevet,; hvilket det beror af svenskar och danskar att göra politiskt ofarligt, om de vemligen också företaga en ,återgång till sig sjelfva, och föryngra sina muna ter ar de gamla källorna, böra vi medgitva utt denna uppsats, som i det hela är en af le mest betydande inlagorna i hela den norska språkstriden, mot det af Knudsen såcallade norsknorska målstrevet åberopar rögst tänkvärda historiska upplysningar och så grund deraf gör hittills förbisedda, men mycet vigtiga synpunkter gällande. Bland öfriga ippsatser skola vi nämna hr Rosenbergs om Nordens gudesagn, Oehlenschleegers nordiske ligtning og balletten Thrymskviden,, och anvefalla den åt hrr estetici: det är pikant att e, huru det i Heibergs stränga estetiska skola uppfostrade Kjöbenhavnska publikum — less smakdomare, på en när, inbegripna — cunnat låta fullständigt dupera sig af en sce-visk komposition, som är det bästa möjliga orof på vrövl. Sådant torde ej så sällan vara händelsen, men sällan händer det, att örvillelsen såväl belyses, som i hr Rosenvergs uppsats skett. Bland andra lättare h aker må anföras hr Bajers skildring af det a Iramatiska kriget, inledningen till den rö-J else, som i slutet af förre århundradet bröt ad len franska smakens herravälde i Danmarks i itterhet. Bland litterära anmälningar på-2 eka vi blott en: recensionen af Malmströms fo MM ee RR VN M DM AA TA O KF a Få