af en ung och ömt älskad maka — halft på skämt, halft på allvar, och likväl med en omedveten och ofrivillig innerlighet. Dora åhörde honom tigande. Stället var vackert och svalt och ensamt; men hon kunde ej glömma, att hon för en månad sedan hade sett mr Templemore der med en annan qvinna. Fåglarna, som sjöngo öfver deras hufvuden, hade ännu icke bytt om makar, de unga bladen på träden hade ännu icke förlorat sin vårpragt, och likväl var hans kärlek till denna qvinna vissnad och död. Hurudan skall han väl bli till mods, när han får höra att han blifvit narrad att gifta sig med mig? tänkte mr Templemores hustru. Derpå erinrade hon sig sin aflidne broder, hvilken denne man hade utträngt, först från rikedom och sedan från Florence Gales kärlek och så slutligen ur hennes eget hjerta; hon erinrade sig John Luan, som låg deruppe och yrade för hennes skull, och hans mor, som var utom sig af sorg, och då hon sålunda var omgifven at olyckor, både förflutna och närvarande, kände hon sig som brottslingarne i fordna dagar, för hvilka en festlig måltid framsattes, innan de skulle dö. Hvarföre skulle jag inte likna dem? tänkte Dora. Det förflutna är oåterkalleligt och framtiden är oviss; men det närvarande tillhör mig. Om jag möjligen är en tiggerska i morgon, så är jag åtminstone drottning i dag. Hon bemannade sig och tvang sig att vara lycklig och glad, och framför allt aflade hon sin vanliga tysta skygghet inför mr Templemore och gjorde sitt bästa för att behaga honom, Detta var icke någon svår sak. Denna strålande unga varelse, så full af lif och glädje, förtrollade honom. Få män tycka om en ljum lycka, och de flesta älska omvexling.