fIllstorien, vederbörligen utlagd, kom snart i svang, gjorde lycka och vållade den vördige själasörjaren mången förargelse. Presten till välförtjent och rättvis upprättelse har jag derför här berättat händelsen sådan den verkligen passerat, under förhoppning att man derefter skall något skonsammare bedömma hans beteende. I Östansjö by af Hogdals socken besåg jag häromdagen en källare, hvilken inom orten går och gäller som en stor märkvärdighet i sitt slag, och som också väl förtjenar att ses af hvarje resande som passerar trakten. Källarens tillkom t är förbunden med en annan märkvärdighet, den så kallade Gunbjörns grotta i-Valåsberget, och jag tager mig derför friheten berätta den sägen om båda, som allmogen i orten vet omtala. För många hundra år sedan plägade en rik birkekarl, Gunbjörn, ofta besöka Herjeådalen i handelsärenden. I Hogdal tog han då alltid qvarter hos Emfrid i Östansjö, i hvars fagra dotter, Sigrid han slutligen råkade att illa förälska sig. Af okänd anledning behagade dock flickans föräldrar säga nej till frieriet, och de unga älskande beslöto derför att tillgripa den gamla slutresursen — fly. Men innan denna plan sattes i verket, inredde Gunbjörn en bostod i Valåsberget, på så sätt att han hvälfde tak öfver en af naturen formad djup och vidlyftig remna i berget. Dit togo de unga tu sin tillflykt undan föräldrarnes barbarism (jag gissar att det hette så), och lefde i många år alldeles isolerade från den öfriga verlden. Gunbjörn företog dock esomoftast handelsresor i orten och var äfven, som förr, någon gång synlig på Östansjö, der han dock käckt nekade till någon delaktighet i skön Sigrids försvinnande. Omsider erkände dock Gunbjörn allt och lyckades träffa förlikning med Emfrid, att allt skulle få vara glömdt, mot det att han, Gunbjörn, såsom varande kunnig i murarekonsten, skulle åt gubben Emfrid uppföra en källare, som skulle vara fyratio alnar på alla vis. Gunbjörn grep sig derpå jetteverket an och de unga tu nedflyttade till gubben Emfrid. Hvad nu källaren beträffar, så är han väl icke fyratio alnar på alla vis, men torde dock, hvad rymlighet och soliditet beträffar, sakna sin like i Herjeådalen. Den är murad och hvälfd af stora block, men som äro så väl huggna, att ej den minsta ojemnhet någonstädes kan upptäckas. Den omständighet, att lera icke finnes i Herjeådalen och således i detta fall måst hemtas från Jemtland eller Helsingland, torde icke så litet hafva försvårat detta jättearbete, hvilket inför vanliga ögon icke synes hafva kunnat verkställas af en enda man. Att källaren är af särdeles hög ålder, synes såväl af den olikhet med andra sådana förvaringsrum i orten, af hvilka dock mångas tillkomst ligger långt bortom mannaminnet, som af den utomordentliga omsorg, hvarmed arbetet blifvit utfördt. Det berättas vidare, att Gunbjörn genom trollmedel lyckades göra källaren fullkomligt torr och fuktfri, hvilken ovärderliga egenskap den ännu i dag bibehåller, såsom bevis hvarpå egaren med en viss stolthet vet omtala hurusom, då erkebiskop Wallin en gång gjorde en visitationsresa till Hogdal, han i prestgården serverades med tjäder, hvilken blifvit skjuten hösten förut och förvarad i källaren, men då ännu i Augusti månad var fullkomligt frisk. Taket till den vidlyftiga grottan i Valåsberget ligger nu nedramladt. Äfven här finner man block af samma aktningsbjudande dimensioner som i källaren, och får man tro, att mäster Gunbjörn ensam utfört detta utomordentliga arbete, så måtte han i sanning ha haft en jättes krafter. Om denne Gunbjörn, som var kristen, berättas vidare att han ibland om vintrarne reste ned till Trönö kyrka i Helsingland, den då för tiden närmast belägna, för att öfvervara gudstjensten. Han begagnade då en släde af messing, och hade metallskor under hästen. Men en vår, då han skulle företaga en dylik kyrkfärd, körde han ned på den svaga isen på Östansjön (nu Hogdals kyrksjö) och drunknade invid en holme, som ännu, med häntydning på hans släde, kallas. Messingsholmen. Perlor fiskas emellanåt i Ljusne elf och någonfång har man funnit sådana af sällsynt både storek och skönhet. Så lyckades det nyligen inspektor Strömberg på Strömbacken att uppfiska en ovanligt stor perla, som derjemte lärer ha varit af underbar klarhet. Den är nu öfversänd till Norge för att undersökas och värderas. I Ljungan och Voxnan idkas dock perlfisket med vida större framgång än i Ljusne elf. Möjligen skulle perlfisket i dessa elfvar, som nu idkas mera tillfäl ligt vis, kunna uppdrifvas till en god inkomstkälla för strandbefolkningen, om det rönte någon uppmärksamhet och uppmuntran från vederbörandes sida, Herjeådalingen är öppen, redlig, rättfram och gästfrl. Man kan vara säker på att vara välkommen hvart man far, och om han än icke krusar och fieskar, så är dock hans gästfrihet fullkomligt allvarligt menad. Han lefver i frid med sina medmenniskor .och tycker om att äta mycket och godt, hvarför man också alltid får se honom skinande och frodig. Då bröd sällan förekommer bos äållmogen, äter han ost som bröd och breder a smör, hvilken kraftiga kost lägger grunden till hans goda hull. Mjölk dricker han som vatten. Kommer en främling, isynnerhet om det är en herreman, till huset, så blir han grundligt förplägad och mor i gården uppbjuder all sin förmåga i den inoch utvecklade kokkonsten för att ställa honom tillfreds. Att rätterna dervid komma så der huller om buller, får man icke räkna så noga, ty det är så innerligen välment. God och stor mage, men framförallt god aptit, bör man ha med sig för att kunna göra värdfolket åtminstone någorlunda nöjda. En bekant, träkarl till profession, som lefver på god tot med storgubbarne af allmogen, har berättat för mig om en undfägnad, den han med sällskap en gång fick hos en sådan der välvillig storgubbe, en välfägnad så grundlig och befängd till sin sammansättning, att jag icke kan underlåta att här uppräkna rätterna. Först uppbullades ett vidlyftigt smörgåsbord med fårbogar etc. Så följde efter hvarandra skinka, stekt laxöring, ägg, hare med löksås, torkad gädda med äggröra, kalfstek med rötter, salt ål, renstek med potates, pannkaka, stekt hare med lingon, flötgröt (kokas af grädde och pöser af fetma), stekt snöripa och så — men nu kommer det bästa. Vännerna hade under mycken svett och vedermöda ätit af alla ofvan uppräknade rätter, ty det pick icke an att säga nej. Hvarje ny rätt som inbars hoppades de i sitt hjerta skulle vara den sista, men det var tyvärr ej så väl. Med snöripan trodde de sig dock säkert ha sett ett slut på sina lidanden. Magen hotade ju på allvar att spricka, förståndet stod stilla och blicken var döende. De gjorde ett försök att resa sig från bordet... Vänta ett ögonblick, jag kommer straxt med en liten efterrätt,, myste den välmenande värdinnan. Inga protester hjelpte. De, som så orkade, funderade storliga hvad det nu till sluts månde blifva för bullar af, men den flinka värdinnan lemnade dem icke länge i okunnighet derom. Det var stekt fläsk. Stekt fläsk. kan väl vara godt nog, men på så många bastanta rätter och sist på stekt snöripa —l let var dock något för starkt. De stora, tumsjocka och halfstekta fläskskifvorna måste likväl under verkliga dödskänningar angripas, och med ingestsvetten på pannan fingo våra vänner äntigen derefter tacka värdfolket, dervid gumman med bekymrad uppsyn försäkrade, att herrarne ätit uwldeles för litet, att de bestämdt måtte ha gått hungriga från bordet... Min vän, berättaren i första hand af dena sannärdiga historia, är ingen kostföraktare; men han veder ännu till Gud att bli förskonad från en sålan måltid till. Han drömde en lång tid om snöipa och stekt fläsk, och försåkrar att han i drömnen våndades mera, än om maran ridit honom. Gubben Noach. VPRBIONTRIRSAKERVA TER Rättegångsoch Polissaker.