Bref från Herjeådalen. II. Jag hörde härom aftonen en anekdot, i mitt tycke så god, att jag icke kan underlåta att börja etta bref med att berätta den. Det är ondt om läsareprester i Herjeådalen och läseriet räknar derför få anhängare, utan att folket derför synes öfva mörksens gerningar mera här än der, hvarest man glömmer allt annat för det ängsliga sträfvandet att undvika satan och hans asga list. På sinom tid fanns dock i en församling en kristligt sinnåd prest, den der väldeliga predikade öfver det der gamla välkända, svafvelluktande temat, men som en vacker dag fick sig en så grundlig och helsosam lexa af en landthandlande att han derefter lemnade åtminstone honom i fred. Historien derom lyder sålunda: Den omnämnde herden skulle en söndag predika i kapellförsamlingen, och som det var fång väg dit, anlände han redan på lördagsaftonen till ort .öch ställe. Värden, som var vår köpman, en finurlig och förslagen karl, höll honom sällskap under aftonmåltiden. Derunder utspann sig ungefärligen följande såmtal: Presten: Min käre, 6 har låtit mig berättas att du handlar äfven på söndagen och att denna grofva synd väckt djupa bekymmer hos de kristligt sinnade i din byggd. Jag trodde att du var bättre hemma i dina kristendomsstycken, att du skulle veta, att man icke må arbeta under sabbaten. Köpmannen: Det är sannt att jag handlar äfven under söndagen, men endast till dem som bo långt aflägse in i skogarne och ofta hafva flera mil hit. Jag har tyckt mig hafva skäl dertill, hellre än att de skulle hindra en hel rbetsdag, endast för att köpa en dosa snus eller litet kaffe och socker. Presten: Båda delarne kunna de vara förutan. Det är en stör synd att förbruka sådana varor, hvilka icke oundgängligen äro nödvändiga för kroppens uppehälle. Och dig ursäktar det icke alls, att de äro långväga ifrån, ty framför allt, man må icke arbeta på söndagen. Det är icke att draga oxen ur brunnen att pu söndagen uppmuntra den gudlösa hopens flärd och begär efter jordiska njutningar. Det är väl sannt, att djefvulen är en svår frestare, men med trägen bön och suckan kan man dock undvika hans snaror. Jag mn allvarligt lägga dig detta på hjertat, min äre Köpmannen tänkte, men teg visliga. Samtalet Yfstannade. På morgonen väntade presten förgäfes på sitt kaffe och de präktiga skorpor värdinan plågade baka. Han blef slutligen otålig och frågade pigan, om man alldeles glömt bort honom. Nej vars, svarade pigan ogeneradt, men husbond har sagt att det är en stor synd att förtära innat än det, som oundgängligen är nödvändigt ör kroppens uppehälle, sa han. Hm... jasål Klockan led mot tio, och det var tid att begifva sig till kapellet. Med en suck öfver sina trägna :mbetsåligganden öppnade den vördige herden sin ilfversnusdosa för att ta sig cen stärkande pris, nen gjorde dervid den sörgliga upptäckten att losan var nära tom. Han ropade på pigan, som senast inställde sig. Kära barn, gå till din husbonde och bed honom ylla dosan med Ljunglöfs n:r 1. Det räcker ej ör dagen, ser jag. Pigan gick, men återkom straxt. Husbond bad så mycket om ursäkt, men han wuude icke taga på sitt samvete att uppmuntra lärd och begär efter jordiska njutningar, sa han. )jefvulen är väl en svår frestare, sa han, men ned trägen bön och suckan kan man undvika ionom, så han. Hml Det var just smörsöndag den dagen, och efter udstjenstens slut inställde sig gummorna med ina byttor. Det var rätt vägdt, försäkrade alla. Men presten tänkte förmodligen annorlunda, ty ter ropade han på pigan. Gå ned och bed husbond låna mig ett betsnan, kära barn. Pigan var snart tillbaka. Husboud ba om ursäkt, men det är icke att raga oxen ur brunnen att väga tiondesmör på abvaten, sa han, och han kunde icke taga på itt samvete att låna sin tjenst till en så gudlös