upp och ned i rummet med obeslutsamma steg, nästan öfvertygad, men dock ännu tvekande. Vågar jag be er om miss Courtenays adress?, sade ban. Jag måste tala med henne eller åtminstone skrifva Det sista ordet yttrade han lngsamt, som om han ännu icke hade blifvit iuut ense med sig sjelf. Då han talade om att skrifva, blef mrs Luan mycket lång i synen. Var det för detta som hon häde stannat i Rouen och förrådt Doras hemlighet? Skrifva? Liksom om Dora, skulle kunna förmås att ändra tanke genom ett bref !a De berätta mig ingenting., sade hon buttert. Jag vet inte hvar de äro. Men, min bästa mrs Luan, invände han, en smula otåligt, det kan inte sluta på detta sätt mellan miss Courtenay och mig. Jag måste antingen tala med henne personligen, eller skrifva till henne, och ni vill säkert hjelpa mig till en kunskap utan hvilken jag inte-kan göra någondera delen. De säga mig ingenting,, upprepade mrs Juan; de äro i London, det är allt hvad jag vet. Med en blandning af medlidande och förakt för hennes hårdnackade slöhet satte sig mr Templemore ned vid hennes sida, och som han antog att han hade förnärmat denna enfaldiga och tvära qvinna, gjorde han sitt bästa för att åter försätta henne i godt lynne. Hör nu, min bästa mrs Luan, sade han med sitt mest inställsamma leende, ni måste verkligen bistå mig i detta. Skalljag adressera ett bref till miss Courtenay, London? Kensivgton, rättade mrs Luan. Men Kensington är inte heller tillräckligt. Jag kan åtminstone intei en så vigtig sak som denna lita på att mitt bref skulle ha den lyckan att råka i händerna på en ovanligt klok postkarl. Det finns många gator i Kensington — hvilken är det? Det är inte någon gata, det är en terras, rättade mrs Luan skarpt. Så der ja, nu äro vi på god väg,, fortfor mr Templemore. Säg mig också hvil