tyckte han endast mera om henne för det; och så var deras öde afgjordt. Det var endast! en formalitet, att han, då mrs Courtenay och mrs Luan omsider visade sig, hos den förstnämnda anhöll om hennes dotters hand; men mr Templemore iakttog den dock. Mrs Courtenay brast i tårar, och mrs Luan såg så slö ut som om mr Templemores ord endast hade träffat hennes öra, men utan att uppfattas af hennes förstånd. Allt blef nu emellertid uppgjordt, och det mycket. hastigt; sjelfva bröllopsdagen var utsatt, då mr Templemore denna afton lemnade den. ÅTTONDE KAPITLET, Mr Templemore begaf sig hem till fots. Han vandrade hem längs en grå, månbelyst väg; här och der kastade en trädgrupp sin svarta skuggmassa tvärs öfver hans stig eller aftecknade sig en höjd mot den stjernklara himmelen! Han kände sig likt en person i en dröm, och den balsamiska aftonluften ökade den trånad som genomströmmade hela hans varelse. Han kunde icke glömma Dora Courtenay. Det var icke kärlek, det var icke beundran som sålunda ständigt framkallade hennes ansigte; det var någonting som hade båda dessa känslors karakter, utan att dock vara någondera. Han såg det här på denna ensliga väg med dess blick full af tragisk sorg och dyster aning; han såg det lika lifligt som inne i rummet vid det öppna fönstret, då han höll hennes hand i sip. Och det var icke kärlek som kallade honom till hennes sila. Nej, det var tyvärr någonting vida skildt från denna rena och önma känsla. Det var en gryende passion, icke mindre farlig derföre att den hade en qvinpa till sitt föremål och kunde dölja sig