DORA. Roman 1 två delar af RT JULIA KAVANAGEL. Öfversättning från engelskan af C. J. Backman. Det fanns ögonbliek, då stormen i hennes inre icke lät dämpa sig och då hon lemnade den högtidliga gamla kyrkan lika tröstlös som hon hade kommit, som en föraktad och vanärad qvinna, hvilken ingen älskade. Men det fanns äfven andra tider, då en himmelsk balsam sänkte sig ned i hennes själ och hugsvalade henne i sin ångest. Liksom tidens böljor förgäfves brutit sig mot denna gamla byggnads grandval, så förekom det henne att litvets korta strid måste uthärdas af en odödlig ande. Hvad var hennes lidande i jemförelse med evigheten?... Stundom betraktade hon afbildningarne af helgon och martyrer på det målade glaset öfver hennes hufvud, och då försjönk hon i långvariga drömmar. Gamla sorger, gamla frestelser och gamla segrar stodo att läsa der, målade öfver de döda af män som äfven i sin tur hade sjunkit i dödens famn. Var det väl så svårt att lida och vara heroisk, att genomvahdra detta korta lif i en hög och tålmodig stämning?... Och nu smög sig en dröm in på henne, en farlig dröm under 290: nes nuvarande själstillstånd, en frestelse med en engels anlete. Hvarföre skulle hon icke Be A. R 173, 174. 176. 178, 180, 181. 184, 185, 187, 220, a 93, 205, 23 et ad 219, 221, 224, 2 2 284, 236, 239, 240, 244—247 252, JL de BTG. :