DORA )Roman I två delar af JULIA KAVANAGEIEL Öfversättning från engelskan af O. J. Backman. Doras nål stannade ett ögonblick vid denna tanke. Hon betraktade den gamla grå kyrkan, liljorna som åter stodo i blomma, biskopens sönderbrutna bild, den lytte professorns fönster och den lugna och stilla gatan dernedanför, och hon erinrade sig sina känslor, då bon första gången hade sett dem. Det förekom Dora som om hon kunnat bära hvad som helst lättare än den sorg som nu hemsökte henne. Döden eller gäckad kärlek kunde icke medföra sanima plågor som denna bittra förödmjakelse. Dödengär menniskans lott, och gäckad kärlek är en ganska vanlig sörg; men.en.qvinna, som vet att hon är fläckfri, väntar sig icke skam och förnedring, och kan icke gerna finna sig deruti. Förfves tänkte Dora: Jag förmodar att många blifvit förtalade liksom jag; det är ett kors, som jag måste bära. Hennes bjerta gjorde uppror och kunde eller, rättare sagdt, ville icke uthärda det. Hennes öde föreföll henne olidligt. — olidligt :och orättvist. Hon förbjöd sin tanke att g till rätta med Fören; menhvad tanken icke gör, det gör Hjertat ofta. Detta var för öfrigt icke hennes enda sorg.: Hennes bittraste qval var ) Se A. B. 178, 174, 176, 178, 180. 181, 184, 185, 187, 191—193, 196—198, 213—216, 219, 221, 224, 295, 229, 230, 233, 234, 236, 239, 240, 244—247 250—252, 25 och 257—264.