WValagitationen i England, (Korrespondens till Aftonbladet.) London den 3 Nov. 1868. Utgången af de inom ett par veckor stundande valen till ett nytt parlament tager i närvarande stund nästan odeladt i anspråk allas uppmärksamhet och allt som har någon gemenskap härmed följes med det lifligaste intresse, Tidningarne äro fulla af redogörelser för de valmöten, hvilka hållas öfverallt i landet, af listor på kandidater och deras adresser till valmännen. Komiteer sitta på tusendetals ställen, husknutarne äro betäckta af plakater, somliga blott med kandidaters namn, andra innehållande adresser, pesavillin träsnitt m. m., åtskilliga rätt roiga. På ett stort träsnitt ses Bright som Falstaff och Gladstone som prins Henry under öfverläggning om Gadshilldådet, och derunder läses: Prins Henry: I see a good amendment of life in thee: from praying to pursetaking, Falstaff; Why, Hal, tis: my voeation, Hal; tis no sin for a man to labour in his vocation ). Teckningen är utmärkt väl jord. Å en annan ses samma herrar försedda med de instrumenter, som af inbrottstjufvar begagnas, hålla på att genom ett fönster tränga in i en kyrka. Allt hänsyftningar på den stora frågan för dagen, irländska statskyrkans afskaffande. Der jernvägarne stryka fram öfver husraderna äro till och med skorstenarne betäckte med plakater, och isyonerhet äro alla värdshus rikligen försedda med sådana. Medvetandet om politiska rättigheter är fullt vaket, man äflas om att få sina namn på vallistorna, och då man i Sverge oupphörligen ser, att personer afsäga sig sitt riksdagsmannaskap, så är här en riktig uppsjö på män som uppoffra tid, krafter och förmögenhet för att komma in i underhuset. I alla tider hafva parlamentsvalen följts med deltagande af engelska folket, men sällan, Om någonsin, har intresset varit mera spändt än nu eller partihätskheten gått längre. Men frågan gäller icke blott derom, huruvida irländska statskyrkan skall afskaffas eller ej, utan derom, hvilka skola styra England. Det liberala partiets seger är afgjord, men för att kunna drifva igenom dess förslag fordras det fcke blott att hafva en majoritet, utan denna måste vara så afgörande, att öfverhuset tvingas att gifva med sig, och dessutom äro rätt många af de framstående liberala männens latser ej så alldeles säkra; att man icke änner sig något orolig. En af orsakerna till denna ovisshet är den klausul i,sista reformbillen, som införde den s. k. representationen af minoriteter, hvilken då likväl understöddes af den liberala fraktionen i underhuset. Till följd af denna få t. ex. uti valdistrikter, hvilka sända tre ledamöter till parlamentet, valmännen endast afgifva en röst till hvardera af två kandidater, och i dessa distrikter, hvilka omfatta flera af de förnämsta grefskaperna och städerna, såsom London, Manchester, Birmingham, Glasgow m. fl., fordras det derför en ovanlig sammanhållning bland valmännen, för att få majoritetens kandidater in. Denna klausul betraktas nu också såsom en förhatlig tory-list och blifver ovilkorligen afskaffad af det nya parlamentet. Hvad den nya styrelsen beträffar, så gifva många tecken tillkänna att ett nytt tids ifte inträdt i Englands styrelseform, Under ett ar århundraden har, såsom allom bekant, makten skiftesvis innehafts af de två stora partier, som uppkommo under den stora revolutionen i sjuttonde århundradet och som först gingo under benämningen Cavaliers och Roundheads och sedan fingo öknamnen Tories och Whigs, men hvilka båda under tidernas längd blefvo nästan lika aristokratiska, ehuru Whigs städse varit något mera benägna att intaga nytt blod i sina ådror. I spetsen för dessa partier har stått ett ringa antal förnäma familjer, i hvilkas händer makten alltid uteslutande legat och utan hvilkas medverkan ingen minister, stod han än aldrig så högt både som statsman och i nationens gunst, kunde bilda en ministör; som exempel hvarpå jag blott vill nämna att till och med den kldie Pitt, gedermera lord Chatham, oaktadt han bars på folkets armar, omöjligt kunde öfvertaga styrelsen utan medverkan från chefen för whig-huset Pelham, hertigen af Newcastle, och att lord Palmerston var i underhuset i nära femtio år, innan han blef remierminister, blott derför att han 4 tillförde en af dessa familjer. Detta ha e förr sin grund i det stora antal röster i underhuset, öfver hvilka dessa familjer kunde befalla genom de 8. k. pocket boroughs, senare benämnda: srotten-boroughs. Dessa afskaffades till en stor del genom reformbillen af 1832, men ganska många finnas ännu qvar. Samma förhållande har fortfarit intill våra dagar, och till slut har skiljaktigheten i principer emellan båda partierna blifvit nästar -omärklig och striden emellan dem blott en strid om makten, hvadan de till slut började benåmnas ins och sonts.. De gamla namnen ha också mer och mer försvunnit; torie: kallades först konservativa och vilja nu heta konstitutionella och whigs ha blifvit liberala och radikala. Med lord: Palmerstons död 1865 syntes det dock för många klarseende att en förändring förestode, hvilket händelsernas gång sedan dess fullkomligt bekräftat Det parlament, som valdes i lord Palmer stons sista lefnadsår, räknade visserligen e majoritet af liberala af öfver femtio, me blott. ett fåtal af. dessa voro verkliga reform vänner; de flesta hade kommit in i under huset blott såsom lord Palmerstons vapen dragare, och efter hans död ansågo de si; hafva fria händer. Många hade med sto uppoffring ernått sitt mål att blifva parla mentsledamot, hvarefter så många snouveaux MMMM RR MMMM Am VD VA PÅ Ah AMD ME